Omsorgshistorik från mitten av 1800-talet till nutid

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga. Här kan du läsa en historisk bakgrund av omsorger om personer med intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning) samt barn och ungdomar med rörelsehinder i Stockholms läns landsting.

Idag är det huvudsakligen samhällets utformning som avgör om en funktionsnedsättning blir ett hinder – om det leder till ett funktionshinder. Det betyder att funktionshinderbegreppet är miljörelaterat.

I slutet av 1800-talet industrialiserades Sverige och det skapades nya arbetstillfällen. Man började se optimistiskt på olika gruppers möjlighet att anpassa sig till samhället, däribland personer med intellektuell funktionsnedsättning. Vissa av dessa hade tidigare tagits om hand på hospital och fattigvårdsinrättningar eftersom de inte kunde försörja sig. Här kan man tala om en integrering av personer med intellektuell funktionsnedsättning, sinnessjuka, åldringar med flera.

Den allmänna folkskolan infördes år 1842 och skolplikt infördes år 1882 – men inte för alla barn.

Med 1862 års kommunalreform hade ett antal olika kommuntyper införts i Sverige. En av dessa var landstingen, sekundärkommuner för större och mer resurskrävande uppgifter som till exempel sjukvård. Med tiden började även landstingen öppna skolor för barn med intellektuell funktionsnedsättning.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning ses som ett hot mot ekonomin

Under 1920- och 1930-talen ansågs personer med intellektuell funktionsnedsättning utgöra en ”ekonomisk fara”, eftersom de inte kunde bidra till sin eller samhällets försörjning, utan bara kostade samhället pengar. Denna pessimistiska syn växer fram i ett samhälle där ekonomin och arbetsmarknaden inte längre ser så löftesrik ut. Efter första världskriget och fram till mitten av 1930-talet är samhällsekonomin kärv. Arbetslösheten är stor. Den sociala reformverksamhet som påbörjats i början av 1900-talet upphör. Personer med intellektuell funktionsnedsättning ses som en börda för samhället och ett hot mot samhällsekonomin.

Personer med olika funktionsnedsättningar har under perioder i historien helt varit hänvisade till institutioner, betraktats som obildbara eller omyndigförklarats. Vi talar sällan om att de nazistiska utrotningarna började med människor med funktionsnedsättningar. 1935 stiftades lagen om tvångssterilisering, som bland annat omfattade vissa personer med funktionsnedsättning. Lagen gällde fram till 1975. Med lagligt stöd steriliserades i Sverige cirka 63 000 personer i rashygienens namn med stöd av då gällande steriliseringslagar. Ungefär hälften av de utförda steriliseringarna bedöms ha skett under tvång eller efter påtryckningar. I många fall var sterilisering ett villkor från myndigheternas sida för att en person skulle få genomgå abort, bli utskriven från anstalt eller för att få gifta sig. 

Barn med funktionsnedsättningar var tidigare tvungna att skiljas från sina föräldrar under långa perioder för att kunna gå i särskilda skolor, där de också bodde. Miljöerna har av många skildrats som kärlekslösa och präglade av hård disciplin.

Människor sorteras in i olika kategorier

​Samhället kom att sortera människor för att ge hjälp åt vissa kategorier. Detta kom att gagna personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning genom tillkomsten av 1944 års lag för de så kallade bildbara sinnesslöa. Landstingen ålades då att ordna skolundervisning för de barn som kunde tillgodogöra sig sådan vid så kallade sinnesslöskolor.

Man brukar säga att Sverige fick allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 1921. Det är inte hela sanningen. År 1945 beslutades att alla som var omhändertagna av fattigvården skulle få rösträtt. Men det var först år 1989 som alla svenska medborgare fick rösträtt, då omyndighetsförklaringen avskaffades.

Efter andra världskriget satte den ekonomiska tillväxten fart och fortsatte till mitten av 1970-talet. 1944 års lag ersattes 1955 med lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Landstingen fick därmed skyldighet att ge vård även åt de obildbara barnen och åt vuxna, men staten skulle ta hand om de svårskötta, de med asocialitet med flera.

Under 60-talet förbättras villkoren för personer med intellektuell funktionsnedsättning

Under 1960-talet formulerades principerna om normalisering och integrering. I normaliseringens anda antogs 1968 års omsorgslag, där landstingen fick skyldighet att ge alla med intellektuell funktionsnedsättning undervisning och sysselsättning och där inackorderingshemmen var en nyhet. Speciellt efter att denna lag trädde i kraft gick utvecklingen inom omsorgerna fort. Man började tala om öppna omsorger för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Träningsskolor startades för de barn som tidigare ansågs obildbara. Antalet intagna på specialsjukhus och vårdhem minskade och antalet boende på inackorderingshem och elevhem ökade. Dagcenter (dagliga verksamheter) tillkom i hela Sverige.

Under 1960- och 1970-talen ifrågasattes den utbredda uppfattningen om betydelsen av skyddade förhållanden för personer med intellektuell funktionsnedsättning, vilket endast kunde åstadkommas i sammanhållna institutioner. Istället talades om att miljöerna ute i samhället måste förändras så att de passar alla.

Handikapprörelsen växer fram

Den nya uppfattningen i handikappfrågorna hade sitt ursprung inom folkrörelserna. Handikapprörelsen fann sina nuvarande former i början av 1960-talet.

Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) bildades 1952.

Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar (RBU) bildades 1955.

Handikapporganisationernas verksamhet har haft en avgörande betydelse för dagens handikappolitik. Handikapporganisationerna bedriver centralt, regionalt och lokalt samhällspåverkande och intressepolitisk verksamhet, anlitas som remissinstanser och är företrädda i olika föreningar.

Utvecklingen inom Stockholms läns landsting

För barn och ungdomar med rörelsehinder bildades inom Stockholms stads socialnämnd 1968 Byrån för rörelsehindrade barn och ungdomar. Vid storlandstingets tillkomst 1971 fördes denna verksamhet över till Sociala nämnden i landstinget och namnet ändrades till Avdelningen för rörelsehindrade barn och ungdomar. De tidigare så kallade vanföreanstalterna med boende, behandling, skola och yrkesutbildning vid Eugenia- och Norrbackahemmet lades ned. Elevhemmen Dellen och Sätra Gård tillkom. Habiliteringsförskolor, behandlingsavdelningar i anslutning till skolor med särskilda rh-klasser samt koloni- och fritidsverksamhet tillkom.

År 1971 överfördes även verksamheterna för barn, ungdomar och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning från Centralstyrelsen för vård och undervisning av psykiskt efterblivna i Stockholm stad till storlandstinget och dess Omsorgsnämnd.

Under 1970-talet blev det samhällsekonomiska klimatet kärvare. Utvecklingen mot integrering gällde framförallt skolan och boendet. Men när det gällde arbete och sysselsättning gick utvecklingen snarast mot en tilltagande segregering. De dagcenter (dagliga verksamheter) som inrättades fick ta emot tusentals personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning, som skulle kunnat få ett skyddat eller vanligt arbete.

Under senare delen av 1970-talet tillkom i Stockholms län distriktskontoren, geografiskt fördelade över länet och representerade den öppna omsorgsverksamheten. Där fanns en stor och bred kompetens som såg ut ungefär som habiliteringscentren idag men där även sjuksköterska och läkare ingick i arbetslaget.

Omsorgslagen ger rättsligt skydd och omfattar fler grupper i samhället 

Genom omfattande insatser från samhällets sida kom 1986 års omsorgslag (lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med flera) att bli den mest detaljerade lagstiftning som funnits på det sociala området. Genom den lagstiftningen fick personer med intellektuell funktionsnedsättning ett rättsligt skydd och myndigheterna tvingades avsätta medel för omsorgernas upprustning. Lagens personkrets utvidgades till att även omfatta personer med autism och personer som i vuxen ålder förvärvat en hjärnskada som ger ett begåvningshandikapp.

Behovet av öppna omsorger poängterades. Det beslutades att vårdhemmen skulle avvecklas och att personer med intellektuell funktionsnedsättning skulle integreras med andra människor. Regler kring särskolan flyttades från omsorgslagen till skollagen. Ansvaret för daghem/förskola överfördes till kommunen. Att leva som andra, normalisering, och i gemenskap med andra, integrering, blev målen i 1986 års omsorgslag.

I lagen reglerades bland annat rätten till plats i gruppbostad, daglig verksamhet, rådgivning och annat personligt stöd, kontaktperson och korttidshem. Verksamheten skulle vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Genom detta stärktes den enskildes ställning på ett sätt som ej skett genom tidigare lagstiftning. Rätten till omsorg förstärktes med möjlighet att överklaga i länsrätten.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning och barn med rörelsehinder är grunden för habiliteringens verksamhet

Stockholms läns landstings habiliteringsverksamhet har vuxit fram ur två olika verksamheter, dels omsorger om personer med intellektuell funktionsnedsättning och dels habilitering av barn med rörelsehinder (avdelning för rörelsehindrade). I samband med införandet av 1986 års omsorgslag samordnades insatserna till dessa två målgrupper i Stockholms län. Samtidigt övergick man från ett medicinskt synsätt till ett psykosocialt synsätt vilket innebar att sjuksköterske- och läkartjänster försvann från distriktskontoren. Tanken var att dessa personer nu skulle söka sig till den ordinarie sjukvården som andra medborgare.

Med anledning av den positiva betydelsen som 1986 års omsorgslag fick för de som omfattades av den kom den så kallade personkretsen att ytterligare utökas när LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, infördes den 1 januari 1994. I Stockholms läns landstings omsorgsverksamhet innebar införandet av LSS att alla insatser i LSS, utom ”Rådgivning och annat personligt stöd”, kommunaliserades genom skatteväxling.

Jämsides med kommunaliseringen 1995 skedde en omorganisation av i Stockolm läns landstings kvarvarande delar av omsorgsverksamheten, de så kallade expertverksamheterna som bestod av habiliteringscentra för barn och ungdomar respektive vuxna, habiliteringsverksamhet vid skolor med behandlingsavdelningar, föräldrautbildning med mera. Såväl de geografiska upptagningsområdena som inriktningen på enheterna gjordes då också om. Samtidigt infördes en beställar-/ utförarmodell i verksamheten. Det inofficiella namnet ”nya” Omsorgsnämnden användes under en tid för den nya och kraftigt bantade organisationen.

Vid årsskiftet 1998/1999 avvecklades den politiska Omsorgsnämnden och verksamheten överfördes till hälso- och sjukvården, direkt underställd den dåvarande Produktionsnämnden.

Handikapp & Habilitering bildas år 2000

År 2000 skildes habilitering och barnpsykiatri åt och Handikapp & Habilitering bildades. Verksamheten lades under Södra Stockholms Produktionsområde, SSPO, underställt Produktionsstyrelsen. År 2001 gick SSPO upp i Stockholms Produktionsområde, SPO.

År 2004 bildades Stockholms läns Sjukvårdsområde, SLSO, med egen styrelse. Vid årsskiftet 2010/2011 har verksamhetsnamnet ändrats till Habilitering & Hälsa. Verksamheten är fortfarande en resultatenhet inom SLSO.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.