Implementering tar tid

De som arbetar inom habiliteringen behöver bli bättre på att ta del av den evidens som forskningen tar fram. Forskarna behöver bli bättre på att föra ut sina kunskaper till dem som arbetar på fältet. Mia Pless, FoU-chef vid Hälsa och habilitering i Uppsala, arbetar sedan flera år med att överbrygga avståndet dem emellan.

Inom Hälsa och habilitering i Uppsala har de under senare år lagt ner stor möda på att täppa till gapet mellan vetenskaplig forskning och praktiskt behandlingsarbete. Alla, oavsett sida, vill ju förstås att erövrad teoretisk kunskap också ska komma till praktisk nytta.

2008 beslutade ledningen i Uppsala att satsa på att få begreppet EBP, evidensbaserad praktik, att bli en del av den kliniska vardagen inom verksamheterna. Mia Pless, då nytillsatt utvecklingschef, fick samma år uppdraget att verkställa ledningens visioner.

– Det är inte många forskare som tycker det är så enkelt att arbeta kliniknära och landstingen vet ofta inte hur man använder forskarnas kunskaper, konstaterar hon. 

Hennes uppdrag blev alltså att överbrygga avståndet mellan forskarnas vetenskapliga rön och de insatser som verksamheterna ger sina patienter.

– Jag fick fria händer att utforma uppdraget, berättar hon.

Alla skulle vara med

Till sin hjälp hade hon Karin Sonnander, professor i funktionshinder och habilitering vid Uppsala universitet. Tillsammans satte de ramarna och drog upp riktlinjer för den omfattande utbildningsinsats som skulle utgöra själva fundamentet i projektet.

De ordnade kurser, arrangerade föreläsningar, studiecirklar och arbetsplatsträffar med innehåll som var anpassat till verksamheternas chefer och medarbetare.

– Det var en viktig tanke – att alla skulle vara med. Utbildningen skulle rikta sig till samtlig personal. För att få all personal med på tåget var det viktigt att inte detaljstyra utan att låta utbildningsinnehåll bestämmas av de olika personalgruppernas behov, förklarar Mia Pless.

Därför arrangerade de också speciella kurser för ledare, studiecirklar för programgrupper och seminarier för dem som ville veta hur man gör en projektplan utifrån en idé och hur man går till väga för att söka faktaunderlag i den vetenskapliga litteraturen. Speciella utbildningsdagar där evidensbegreppet nagelfors anordnades också. 

– Vi pratade i alla sammanhang om vad en evidensbaserad praktik innebär och förstås vad man har för nytta av den, säger Mia Pless.

Viktigt med anpassad utbildning 

Att skapa utbildningar som kändes relevanta för kursdeltagarna var viktigt. Därför föregicks kurstillfällena av noggranna kartläggningar, enkäter och intervjuer om hur ofta personalen gjorde uppgifter som handlar om evidensbaserad praktik och hur säkra de var att göra dem.

– Vi undersökte också om och i så fall hur de hade arbetat med evidensbegreppet tidigare. Det var det många som uppskattade. Det fanns till exempel de som hade arbetat med EBHrapporter innan. Det hördes på dem direkt. Den som har gjort en EBH-rapport talar på ett annat vis om evidens än innan, säger Mia Pless.

En avgörande faktor för att lyckas med en så här omfattande satsning är ha en nära kontakt med verksamheten i sin helhet.

– Det var viktigt att komma med i ledningsgruppen och det gjorde jag direkt. Därför har jag hela tiden kunnat följa de uppdrag verksamheterna har. Jag har kunnat se vad de gör och vad som händer i de olika verksamheterna och vilket stöd de är i behov av när det gäller evidensbaserad praktik, förklarar hon.

I flera av utbildningsinsatserna deltog personalen i olika programgrupper. En programgrupp kunde bestå av olika professioner men med samma typ av brukare. Tillsammans tog de reda på och fyllde i mallar kring behandlingars och insatsers evidensläge. De fokuserade på insatser de faktiskt gav och sökte kunskap om dem. Fanns det studier, uppsatser, rapporter som hade undersökt hur effektiva de här insatserna var?

Ska känna sig hemma i tankesättet 

Hur verksamt är det att i grupp lära unga personer med utvecklingsstörning att hantera pengar? Finns det undersökningar som visar att en sittställning är mer verksam än en annan för personer med spasticitet? Det är exempel på frågeställningar som togs upp i programgrupperna. 

Arbetssättet med programgrupper och litteratursökning var främst till för att deltagarna skulle komma att känna sig hemma i arbetssättet. I verkligheten är det naturligtvis en omöjlighet att alla medarbetare skulle kunna ägna sig åt evidenssökning i vardagen. Till det räcker inte tiden. Det har de nyutbildade som läst och lärt om evidensbegreppet under sin utbildning, fått erfara.

– När de kommer ut i arbetslivet ser de att de ofta inte har möjlighet att använda sig av sina kunskaper om evidens. Där är det annat som räknas som budget och antal behandlingar, säger Mia Pless.

Kan inte bevaka all forskning

Personalen själva hinner inte ägna sig åt forskning.

– Personalen kan inte själva läsa igenom all forskning som är gjord utan framför allt gäller det att söka efter litteratursammanställningar och rapporter där andra har gått igenom befintlig forskning, förklarar Mia Pless. 

Hon nämner rapporterna från SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering inom hälso- och sjukvården) som sekundära källor.

Men inte heller det kan alla göra.

– En och samma person kan inte tillägna sig kunskap inom alla områden. Men varje person kan ha sin specialitet, sitt område att hålla sig uppdaterad inom. Och så får personerna på en arbetsplats delge varandra när det kommer ny kunskap. 

Problemet är att få av alla de insatser som ges inom Hälsa och habilitering är forskade på. 

– Det är jag väl medveten om. Men man kan kanske hitta något snarlikt som det har forskats på och vars erfarenheter man kan dra nytta av. Vi vill ju att personalen ska använda de metoder och de insatser som forskarna har sett är verksamma, säger hon. 

Jämlik vård

Chefens roll i den evidensbaserade praktiken är väsentlig. 

– Vi måste ha en styrning av vilka insatser vi ska erbjuda. Cheferna måste leda och se till att de insatser som ges är verksamma. Det är en fråga om jämlik vård. Det ska inte bero på vilken behandlare jag kommer till vilken insats jag får. Det här gäller på gruppnivå. Den individuella behandlaren kan ändå avgöra hur en viss insats skulle fungera för den aktuella patienten.

– Samtidigt som vi mönstrar ut insatser som inte är verksamma. För patientens bästa ska vi ju använda metoder och insatser som fungerar och inte fortsätta att ge insatser som har ingen eller dålig effekt, säger Mia Pless.

Projektet med att införa EBP inom Hälsa och habilitering i Uppsala läns landsting avslutades formellt 2011 men arbetet fortsätter ändå. Det var också en av grundstenarna när Mia Pless planerade sitt arbete. Det skulle inte bli en dagslända utan präglas av långsiktighet.

– EBP skulle inte bli något som alla säger är viktig men som ändå trängs undan av något annat efter en kort tid. Det skulle inte vara en vind som man bara kunde ducka för medan den blåste över. Implementering tar tid, säger hon.

Hon konstaterar sedan att arbetet har kommit en bra bit på väg.

– Jag ser stor skillnad i hur personalen tänker kring evidens idag mot när projektet startade. Nuförtiden talas det ofta om evidens i fikarummet. Det känns bra och roligt, säger Mia Pless.

Hälsa och habilitering inom Uppsala läns landsting ger råd, stöd, utbildning och behandling till personer som har en funktionsnedsättning. Hälsa och habilitering har även i uppdrag att ge stöd till primärvården i länet, bland annat när det gäller forskning och folkhälsoarbete och bedriver eget folkhälsoarbete genom exempelvis Hälsoäventyret, ett sätt att undervisa barn och unga om hälsa och livsstil.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.