Evidens en extremt viktig fråga

Kursen i evidens gav Anna Nyman, logoped på Habiliteringscenter Nacka för barn, chansen att utmana gamla sanningar. Och så lärde hon sig att vara vetenskaplig i det lilla. Att ställa specifika frågor för att få relevanta svar.

”För en verksamhet som Habilitering & Hälsa, där personer med utvecklingsstörning utgör en stor del av målgruppen, är det ett problem att vi vet så lite om vilka insatser som är verksamma.” Det konstaterar logoped Anna Nyman i sin rapport ”Språklig behandling för personer 4-17 år med utvecklingsstörning: en litteraturstudie.” 

Litteraturstudien var en del i 7,5 poängskursen ”Evidens i logopedisk och audiologisk verksamhet”, som hon och sex andra logopeder från Habilitering & Hälsa deltog i våren 2013.

Projektarbete på arbetstid

Sedan 2013 finansierar logopedutbildningen på Karolinska Institutet ett uppdrag motsvarande en halvtidstjänst inom Habilitering & Hälsa. I uppdraget ingår att driva ett projektarbete med syfte att öka forskningsanknytningen inom verksamheten.

– Därför kunde jag genomföra mitt projektarbete på arbetstid. Jag var den enda, mig veterligen, från habiliteringen som hade möjlighet till det, berättar Anna Nyman.

I kursen ingick att driva ett projekt som berörde den egna verksamheten. Anna Nyman beslutade sig för att göra en litteraturstudie.

Som logoped inom habiliteringen möter hon många barn med lindrig och måttlig utvecklingsstörning och har ägnat mycket tid åt att fundera över vilken språkträning som passar dem bäst.

– Det finns rätt mycket forskning om barn med grav utvecklingsstörning, om barn med autism, om barn som saknar tal och om alternativa kommunikationsmetoder. Men om barn som har tal och som har kommit en bit i sin språkutveckling och vilka metoder som passar för dem finns inte mycket.

Vilka insatser, för vem? 

Därför ville hon i sin litteraturstudie söka och samla vetenskapliga artiklar inom ämnet.

– Inom logopedin skiljer man mellan insatser som är vuxenstyrda och de som är mer naturalistiska, mer anpassade efter barnens egen vardag. Man vet från tidigare forskning att små barn bäst tillgodogör sig träning som sker på barnets villkor, i leken eller i vanliga vardagliga situationer som vid påklädning eller vid matbordet. Detsamma gäller för barn med en viss grad av utvecklingsstörning.

Men hur gammalt måste ett barn vara för att den vuxenstyrda träningen ska få effekt och vid vilken grad av utvecklingsstörning kan den användas?

Hon bestämde sig för att försöka ta reda på om någon tittat på var den här gränsen går.

– Jag ville ta reda på om någon har studerat och jämfört de vuxenstyrda metoderna med de mer barnanpassade, för gruppen barn med utvecklingsstörning mellan fyra och 17 år.

Vita fläckar

Ur tre databaser plockade Anna fram 770 abstracts (sammanfattningar av vetenskapliga studier). Hon läste igenom allihop och sorterade ut dem som inte var relevanta – de flesta visade det sig. Artiklarna kunde vara nog så intressanta men handlade ofta om något som gick utanför hennes område. När hon var klar återstod 27 artiklar som på något vis behandlade projektfrågan: ger vuxenstyrd strukturerad språkträning bättre språklig förmåga i vardagen, jämfört med språklig stimulans i vardagliga situationer där den vuxne följer barnets initiativ, för barn fyra till sjutton år med måttlig och lindrig utvecklingsstörning.

– Bland artiklarna fanns det flera välgjorda studier och flera redovisade metoder som visat sig ge goda effekter, men någon som jämförde de två olika insatserna med varandra kunde jag inte hitta. Det jag sökte efter visade sig vara ett outforskat område, konstaterar hon.

Hennes område utgjorde en av många vita fläckar inom habiliteringen. Det saknas forskning och evidens inom många områden och för många metoder. Det gör det svårt att leva upp till kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet som all hälso- och sjukvård har.

– Ja, när det gäller evidens kan det kännas rätt hopplöst ibland, som att hamna i en återvändsgränd. För en del av habiliteringens områden finns knappt någon forskning alls. Det är viktigt att vi funderar över vad som bör bestämma vilka insatser vi väljer att ge, till vem och vad våra beslut grundas på. Evidens är en extremt viktig fråga, säger hon.

Vetenskaplig i det lilla

För Anna Nyman som sedan sex år tillbaka arbetar på Habiliteringscenter Nacka för barn, kom evidenskursen lämpligt. Allt sedan sin logopedexamen har hon haft siktet inställt på att så småningom läsa vidare. Först till en masterexamen och sedan kanske vidare på forskarutbildningen.

– För att få behörighet att läsa till en masterexamen hade jag tagit en del kurser på avancerad nivå. Jag hade bara en kvar när den här kursen om evidens dök upp, en kurs där man får utmana sig själv och sina förgivet tagna sanningar. Det passade mig väldigt bra!

Så även om resultatet av Anna Nymans litteraturstudie blev magert så gav evidenskursen henne mycket annat. Genom litteraturstudien har hon fått kunskaper hon tidigare saknat.

Hon beskriver hur hon lärt sig att formulera forskningsfrågor och hur hon använder sig av den kunskapen i sitt arbete.

– När man ställer forskningsfrågor är det viktigt att vara specifik för att kunna få relevanta och användbara svar. Det gäller i vardagen också. Istället för att till exempel säga att målet för min insats är att öka ett barns språkliga förmåga, måste jag definiera på vilket vis den ska öka och hur jag ska kunna mäta förändringen.Det gäller att vara vetenskaplig i det lilla, säger hon.

Grundforskning om barn och joller

Samtidigt som Anna Nyman nu tillämpar sina nyvunna kunskaper och erfarenheter i sitt arbete, så fortsätter hon sina studier för en masterexamen. I ett nytt projekt observerar hon jollrande barn, alla med insatser från habiliteringen och mellan 10 och 24 månader gamla.

– Jag filmar och lyssnar på hur de jollrar, hur de ljudar när de är små. Vi vet att barn med till exempel Downs syndrom och CP löper ökad risk att få språksvårigheter längre fram.

Tanken med projektet är att se om barnen redan när de är små uppvisar tecken på talsvårigheter. Ett långsiktigt mål är att se om man genom att lyssna på ett barns joller kan förutsäga framtida språksvårigheter. Det här är grundforskning som först i förlängningen kan ha betydelse för hur insatser utformas.