Att sätta sig själv i rörelse

Att köra elrullstol behöver inte enbart handla om ett självständigt sätt att ta sig fram. Det kan också vara ett sätt för barn med flerfunktionsnedsättning att uppleva det hisnande sambandet mellan orsak och verkan.

Bild på Leono med färgglada plastband

Leona, tre år, sitter i den lilla, lite bulliga rullstolensom påminner om de amerikanska femtiotalskylskåpen som blivit på modet igen. Hon har båda händerna på styrspaken och gör sig redo. Så släpper rullstolen ifrån sig ett lite pipande ljud och strax därefter rullar Leona iväg. Inte långt, inte snabbt och inte länge, men hon gör det. På egen hand. Hon sätter sig själv i förflyttning. Och det är det som är själva grundmeningen i det projekt som hon, som ett av åtta barn, deltagit i. Professor och leg. arbetsterapeut Ann-Christin Eliasson är i samarbete med medicine dr. Lisbeth Nilsson ansvarig för projektet som vill vända upp och ner på idén om hur en elrullstol kan användas. Projektet är i pilotstadiet och det var på en metoddag för arbetsterapeuter som Ann-Christin Eliasson sökte intresserade medverkande.

– Jag var snabbt uppe med handen, berättar arbetsterapeut Åsa Persson Annersten från Habiliteringscenter Flemingsberg för barn. Jag tänkte direkt att det skulle passa oss perfekt. Och det har det också gjort.

Ser samband mellan orsak och verkan

Projektet ”Köra för att lära”* riktar sig till barn under fyra år med flerfunktionsnedsättning och syftar till att ge dem möjligheter som de annars ofta är utestängda ifrån. 

– Leona och de andra barnen kommer inte hit för att lära sig att köra rulle, utan för att få uppleva den hisnande känslan av sambandet mellan orsak och verkan. Att sätta sig själv i rörelse, sin kropp i förflyttning. Det är det vi tror är så suveränt i det här projektet, berättar Åsa Persson Annersten.För många barn kommer insikten om hur orsak och verkan hör samman som ett naturligt inslag i vardagen. Barnet skriker - mamma kommer. Barnet dunkar muggen i bordet – vattnet skvätter ut. Barnet kryper iväg – pappa fångar in. Barn med flerfunktionsnedsättning har inte samma möjligheter. Därför gäller det att hitta andra sätt att stimulera deras utveckling och lärande. Att det har fungerat, åtminstone för de barn som ingått i pilotprojektet i Flemingsberg, är Åsa Persson Annersten övertygad om. 

– Jag har arbetat som arbetsterapeut i 24 år och har aldrig sett så tydliga resultat. Det kan vara väldigt små steg i sig, men för de här barnen betyder det jättemycket. Och för deras föräldrar. De blir så stolta och glada när de ser sitt barns utveckling. 

Gladare och piggare

Revan Hanna, Leonas mamma, som tillsammans med Sarmad Hanna, Leonas pappa, varit med vid alla träningar, är ett bra exempel på det. De är båda mycket positiva till träningen. 

– Vi ser på Leona att hon blir gladare och piggare, berättar Revan Hanna. För de andra barnen som medverkat i projektet har Åsa Persson Annersten och de övriga medverkande, ställt ut mjuka och hårda klossar i rummet. Föremål som barnen kan få krocka med.

– Det utmanar deras rumsuppfattning och ger dem en chans att uppfatta rummet. Och så tycker de att det är roligt att krocka och välta grejer. Men för Leona är det inte aktuellt med några klossar att krocka. För henne räcker det att svänga in genom cirkeln med färgglada plastband som hänger ner från taket.

Leona har en rörelsenedsättning, en kognitiv utvecklingsförsening och förmodligen också en grav synnedsättning.

– Vi kan inte bedöma vad hon ser. När hon kör kan vi inte räkna med att hon använder synen. Då räcker banden som utmaning, säger Åsa Persson Annersten.

Leona kör en kort stund och pausar sedan. Ibland blir hon lite trött och tappar intresset. Då kommer de färgglada och skramlande bollarna fram och väcker hennes uppmärksamhet.

De är populära, bollarna, genombrutna och lätta för Leona att greppa, ibland släpper hon dem och då så får de ligga på brickan framför henne. Om hon kör iväg då och bollarna ramlar i golvet, blir det en extra härlig effekt, berättar Sarmad Hanna.

– Vi är så glada över att se henne mer aktiv. Hon har lättare att hänga med oss och vad vi gör nu. Hon utvecklas mycket, både genom den här träningen och genom andra aktiviteter som sjukgymnastiken och badet, säger han.

Utvärdering

Efter varje träning har personalen gjort en utvärdering, skattat förmågor och utveckling enligt ett formulär uppdelat i åtta olika faser. Fas ett till tre utgörs av ”utforskning av verktygets funktioner”, fas fyra till fem av ”utforskning av verktygets hantering”, och fas sex till åtta av ”utforskning av verktygets användning”.

Åsa Persson konstaterar att Leona har tagit sig igenom fas ett till tre och är nu inne på fas fyra. Om hon kan lära sig mer får vi inte veta nu. Rullstolen ska forslas till Habiliteringscenter Mörby, där pilotprojektet kommer att fortgå ytterligare några månader. Vad som händer sedan vet ingen ännu.

– Vi måste utvärdera först innan vi kan bestämma hur vi ska gå vidare, säger Ann-Christin Eliasson. 

Få alternativ 

Några konkurrenskraftiga alternativ till de upplevelser elrullstolen kan ge den här gruppen finns inte.

– Det närmaste är touchkontakter och det är ju trist jämfört med rullen. Det som händer med barnen under den här träningen kanske inte skulle vara så stora steg för andra. Men för den här gruppen barn är det både stort och viktigt, säger Åsa Persson Annersten, som hoppas att projektet blir en permanent verksamhet.

Sjukgymnasten Anna Rothin Gunnarsson, som tillsammans med ytterligare arbetsterapeuter och sjukgymnaster deltagit i projektet, håller med.

– Det har varit kul och spännande att delta. Jag skulle gärna vilja att vi hade en elrullstol här på vårt habiliteringscenter eller åtminstone att vi fick hit den med schemalagda jämna mellanrum, så kunde vi planera in träningsperioder. Åsa Persson Annersten betonar också hur viktigt det är att sådana här aktiviteter sker ute på de lokala habiliteringscentren.

– De måste finnas i närområdet. De flesta föräldrar vill inte åka in till stan. Det är för krångligt för dem. Dessutom kan vi koppla det som sker i den här träningen till annat som sker här hos oss och det ger sidovinster, säger hon. Sarmad och Revan Hanna ser också gärna en fortsättning.

– Vi är nöjda med att hon fick chansen. Men vi kan inte göra något åt att projektet är slut. Nu ska vi fokusera på att träna kommunikation. Det kommer hela tiden nya saker som kan hjälpa henne att leva ett aktivt liv. Det är vi glada för, säger Sarmad Hanna.

Ska vara roligt

I nästa ögonblick sätter Leona fart på rullen igen. Den här gången låter hon rullstolen snurra runt som en karusell. Det syns att hon tycker det är roligt.

– Vi vet inte om hon hittar styrspaken och kör medvetet. Vi kan ju inte se in i hennes hjärna. Men vi ser att hon har roligt och det är ju så det ska vara. Livet ska vara roligt, säger Sarmad Hanna.

Leonas sista träning är slut. Åsa Persson Annersten kopplar av bältet, men när pappa Sarmad ska lyfta bort brickan så att Leona kan komma ur stolen, så går det inte. Brickan sitter fast. Det är Leona som håller emot. Hon håller i brickan, sjunger, skrattar och tittar till på sin pappa. Hon busar. Det är också kul!

”Köra för att lära”-metoden utvecklades redan i mitten av nittiotalet av arbetsterapeuten Lisbeth Nilsson. Inom sitt arbete på habiliteringen i Norrbotten såg hon tidigt hur elrullstolen kunde användas som ett redskap för barn och ungdomar med komplexa funktionsnedsättningar. Metoden har sedan dess använts och studerats på flera håll i landet. Projektet går vidare, bland annat med medel från Promobilia (en stiftelse som stödjer forskning och utveckling av tekniska hjälpmedel för personer med framför allt rörelsenedsättning).Näst i tur står Habiliteringscenter Södertälje. Rapporten av projektet är inte skriven än, men resultaten har varit lovande, säger projektledare Ann-Christin Eliasson.