Gruppen - det bästa som hänt mig!

Att träffa andra som vet och förstår hur det känns att varken se eller höra, ger både styrka och glädje. Om det vittnar de äldre kvinnor med grava syn- och hörselnedsättningar som då och då träffas i en grupp organiserad av Dövblindteamet.

Förr i tiden brukade Eva Thorell skida flera mil i veckan. Det var när hennes man fortfarande levde. Nu bor hon ensam kvar i villan och vågar sig inte ut på egen hand eftersom hon varken hör eller ser.

– Jag klarar av att gå i trapporna inne i huset, men jag vågar inte gå ut. Jag är rädd att ramla. Fast jag försöker komma ut en stund varje dag med hemtjänsten. Det är väldigt jobbigt med de här handikappen. Man blir så isolerad, berättar hon. 

Bild på Maria och Ingrid Maria Midbøe och Ingrid Brander i samspråk.

Ett sätt att bryta isoleringen är att delta i den grupp för äldre som organiseras av Dövblindteamet. Under hösten träffas gruppen fem gånger för att prata om ett särskilt tema, men också och nog ännu mer, för att dricka kaffe och umgås. Att kunna delta i ett samtal, att faktiskt höra vad som sägs och befinna sig bland andra som förstår hur man har det, är ingen självklarhet för gruppens medlemmar. 

Gruppens betydelse stor 

För Eva Thorell är det premiär idag.

– Det ska bli väldigt roligt att få träffas här, att vara bland andra om förstår och vet hur det är att varken se eller höra, säger hon. 

Gruppens andra fem deltagare har varit med länge, några sedan starten för snart är tre år sedan, och utan att överdriva det minsta kan man säga att de är lyriska. Gruppens betydelse är
stor, träffarna så oerhört värdefulla – för dem alla.

– Det är ljusa stunder när vi får komma hit, säger gruppens äldsta medlem Tora Burdén, som fyller 90 år i december.

Det var personal på Sabbatsbergs syncentral som föreslog att hon skulle ta kontakt med Dövblindteamet.

– De tjatade på mig och det är jag dem djupt tacksam för. Gruppen här är det bästa som har hänt mig. Vi har kommit så nära varandra.

Ger styrka och kraft

Hon får medhåll av de andra som knappt har superlativer så det räcker för att beskriva träffarnas betydelse och dess underbara ledare psykolog Maria Midbøe och hörselpedagog Lizette Östman.

– Att vi skulle ha en grupp för äldre kändes självklart. Vi vet att det ger styrka och kraft för individen att möta andra med samma funktionsnedsättning, säger Lizette Östman.

Hon konstaterar att det redan fanns en lång tradition av gruppverksamhet inom Dövblindteamet, som man naturligt spann vidare på.

Det är ljusa stunder när vi får
komma hit, säger Tors Burdén
och får medhåll av Eva Thorell.
Att det har varit en riktig satsning råder det ingen tvekan om. För Kerstin Wedin har gruppen inneburit ett nytt liv.

– Jag åker hit med ett leende och när jag kommer hem säger min man: ”Det syns var du har varit!” För jag ler då också. Jag lever resten av veckan på det. Det här det enda stället jag kan höra på. Det är guld värt!

Gruppens möten äger rum i Dövblindteamets lokaler på Norrtullsgatan, som är anpassade till besökarnas behov. Rummet är väl avgränsat med tydliga konturer, utan störande mönster och med mattor på golvet som hjälper besökarna att orientera sig. Tydliga kontrastfärger på väggar, dörrar och dörrkarmar hjälper också dem som har synrester kvar. Till och med Maria Midbøes och Lizette Östmans klädval är noga genomtänkt. De bär båda svart. 

– Det är en bra färg att teckna mot, säger Maria Midbøe.

De undviker glänsande nagellack och blänkande smycken.

– Men jag har rött läppstift på mig. Det förstärker kontrasterna och gör det enklare att se mina läpprörelser, säger Lizette Östman.

Genomtänkta anpassningar

Tack vare de noggranna och genomtänkta anpassningarna, och eftersom miljön är bekant för gruppdeltagarna, kan de röra sig någorlunda obehindrat i lokalen. De har också sina fasta platser och hittar därför lättare fram.

– I den här gruppen går många mot dövblindhet men har ännu både lite syn och hörsel kvar, förklarar Lizette Östman. 

Därför är detta en pratande grupp, som lyssnar med hjälp av hörslinga. 

På det runda bordet, framför varje gruppmedlem, står en mikrofon. De är alla sammankopplade. Den som pratar trycker ned en knapp på mikrofonen och ljudet kopplas då trådlöst till de andras hörapparater. Mikrofonen förstärker ljudet och skalar samtidigt bort andra störande ljud. Slammer och buller, liksom folk som pratar i munnen på varandra, gör det omöjligt för gruppens medlemmar att delta i samtal ute i samhället. Känslan av isolering bär de gemensamt. Liksom känslan av att inte bli förstådd. 

Olika teman

Under hösten har gruppen planerat att ha känslor som väcks hos den som drabbas av en syn- eller hörselnedsättning som tema vid en träff. Vid en annanska de gå igenom vilken information man kan ge till anhöriga för att få dem att förstå.

– En träff har vi tänkt ägna åt det socialhaptiska systemet som är ett kompletterande sätt att kommunicera utöver tal- och teckenspråk. Kommunikationen sker genom kroppskontakt på neutrala zoner på kroppen. Om jag till exempel ritar ett kryss på din axel betyder det att jag behöver gå på toaletten, förklarar Maria Midbøe.

Varje grupptillfälle avslutas med en kvarts gymnastikövningar

– Vi kör ett gympapass här i rummet. Vi vet ju alla hur viktigt det är för hälsan att hålla kroppen igång. Det gäller att hitta andra sätt att röra på sig än vad man är van vid sedan tidigare, säger Lizette Östman.

Ingrid Brander betonar att det gäller att göra det man kan, och fortsätter: 

– Förut kände jag mig så ensam, nu får jag hjälp av Dövblindteamet och jag får komma hit till gruppen och prata. Det är otroligt värdefullt.

Och pratar gör Ingrid Brander precis som de andra, om nya medicinska rön när det gäller gula fläcken, om vårens utflykt till Sinnenas trädgård, om försenad färdtjänst, om bristen på karlar, om ensamhet, om sex och om små tomtar som skymtats på trottoaren. Sånt som de flesta pratar om eller sånt som många nog i alla fall skulle vilja prata om, bara de hade någon att prata med.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.