Anhöriga får stöd av Kris- och samtalsmottagningen

Tiden går och vi med den. Vi åldras och slutet på livet närmar sig obevekligt. För de flesta av oss finns insikten där, men hur vi hanterar den ser olika ut. För den som är äldre och har ett vuxet barn med funktionsnedsättning kan situationen bli extra komplicerad.

Till Kris- & samtalsmottagningen för anhöriga, kommer ofta föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. De kommer för att få stöd och för att samtala om den nya situation som åldrandet innebär. Det är främst mammor, 65 år och äldre, som söker sig till mottagningen men också pappor, par, syskon och mor- och farföräldrar.

– I samband med pensioneringen börjar många fundera på existentiella frågor och på att livet en gång tar slut. 

De flesta slutar arbeta. Både arbetsuppgifter och arbetskamrater försvinner. Allt mer tid tillbringas i hemmet och den rundligt tilltagna fritiden ska fyllas med meningsfullheter, beskriver Lena Selander, psykoterapeut på Kris- & samtalsmottagningen. De nya förutsättningarna ger nya funderingar. För föräldrar som har vuxna barn kvar i hemmet, innebär pensioneringen kanhända att de inte längre får den andningspaus som arbetet tidigare har erbjudit. Kanske har det hemmavarande barnet både omfattande rörelsehinder och psykiska svårigheter. Kanske delar föräldrarna sitt hem dygnet runt med både barn och assistenter. Kanske får de aldrig vara helt ifred.

Svårt lämna över ansvaret

– Att leva tätt inpå varandra ökar påfrestningarna. En del kan längta efter att barnet ska flytta hemifrån samtidigt som de brottas med funderingar på om de då ”överger” barnet. Det kan också kännas svårt att lämna över ansvaret till assistenter/personal och därmed förlora både kontroll och insyn, säger Lena Selander. Birgitta Blennberger arbetar också som psykoterapeut på mottagningen. Hon berättar att de flesta som söker sig hit har en anhörig som har diagnoser inom autismspektrumet. Många av dem har vuxna barn som bor kvar hemma och som ofta bär på en historia av mångåriga skolproblem, nedstämdhet och andra svårigheter.

– De äldre mammorna är ofta utmattade och skulle nog ha behövt söka hjälp tidigare innan utmattningen var ett faktum. Nu vill de tala om sina egna känslor och tankar. Kanske vill de också tala om saker som de aldrig tidigare har berättat för någon, säger Birgitta Blennberger. 

Söker vägledning

Relationen till ett vuxet barn som inte tar sig hemifrån kan bli knepig, samspelet komplicerat. 

– Att leva tätt inpå varandra ökar påfrestningarna i relationen. Det blir ofta konflikter och i vissa fall kan det förekomma hot eller våld, som också skapar oro och ångest, säger Lena Selander.

Föräldrarna som kommer söker vägledning. De vet inte hur de ska kunna hjälpa sitt barn. De vill prata om vad de ska göra och säga. Föräldrarna saknar ofta både samarbete med psykiatrin och socialtjänsten och samverkan mellan dessa.

– Många oroar sig för hur det ska bli för det vuxna barnet när de själva inte lever längre. Den oron kan göra att de överbeskyddar barnet, vilket i sin tur leder till att barnet inte tar eget ansvar. Det vuxna barnet kanske längtar efter ett eget liv och vill flytta hemifrån, även om det känns skrämmande. Och det kan gynna både föräldrarna och barnet att de separerar sina boenden. Att bryta ett starkt beroendeförhållande mellan föräldrar och ett vuxet barn kan ge utrymme både för föräldrarna att tillgodose sina egna behov mer och för det vuxna barnet att pröva egna förmågor, säger Lena Selander. 

En del föräldrar som kommer till mottagningen har egna svåra livserfarenheter. 

– Det kan kännas ovant men också som en lättnad för föräldrar att tala om sig själva. På grund av barnets funktionsnedsättning får de nu möjlighet till utvecklande och bearbetande samtal. Kanske har det funnits familjemönster i generationer som varit svåra att bryta. En nu komplicerad livssituation kan på det viset ge dem en möjlighet att bearbeta tidigare trauman eller kriser. Möjligheten till psykoterapi för äldre tycks tyvärr annars vara en bristvara i samhället, säger Birgitta Blennberger.

Barnets behov har gått först

Föräldrar funderar ofta på vad i det vuxna barnets svårigheter som är uttryck för personligheten, vad som beror på uppväxtmiljön, vad som är en vanlig frigörelseprocess och vad som beror på funktionsnedsättningen.

– Som förälder kan det vara svårt att se skillnaden och det händer att föräldrar börjar tvivla på riktigheten i diagnosen för sitt barn. När de får möjlighet att sätta ord på och reflektera tillsammans med oss, kan det bli tydligare vad som är vad, säger Birgitta Blennberger.

De föräldrar som kommer till Kris- & samtalsmottagningen har under många år helt fokuserat sitt liv på barnets behov och har ställt egna behov åt sidan. Många gånger har det varit en förutsättning för att få tillvaron att fungera. Samtidigt är det viktigt att inte glömma
bort sig själv.

– Det är nödvändigt men inte alltid så lätt att tillgodose egna behov. För de föräldrar vi möter räcker det ofta med att de får frågan ”Hur mår du?” för att de ska tillåta sig att börja tänka på den egna hälsan, på sina egna känslor, på sorgen över att livet inte blev som de hade tänkt sig. Att få tala om sig själv, hur man har haft det i livet, om drömmar och förhoppningar man haft, kan i förlängningen leda till att man börjar sörja och att man blir mer förlåtande inför sina tillkortakommanden. Det ger hopp och förtröstan på en möjlighet till ett bra liv, säger Lena Selander.

Kris- och samtalsmottagningen

Kris- och samtalsmottagningen vänder sig till föräldrar, syskon, mor och farföräldrar, partner, barn eller annan nära anhörig till personer med funktionsnedsättning. Samtalsstödet är ett komplement till det stöd som anhöriga erbjuds vid habiliteringscentren där personen med funktionsnedsättning får behandlingsinsatser. 

På Kris- och samtalsmottagningen arbetar psykologer och socionomer med psykoterapeutisk kompetens och som är vana vid situationer som anhöriga kan ställas inför.

De första samtalen med mottagningens terapeut har som mål att kartlägga och formulera en gemensam målsättning för samtalen. Det finns även möjlighet till en avgränsad samtalsserie som bygger på att man under några få samtal arbetar fokuserat med det som är mest angeläget.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.