Nästa steg i habiliteringsprogrammen - prioriteringar och evidenssökning

Under hösten fortsätter arbetet med habiliteringsprogrammen. De två huvudfrågorna gäller nu prioriteringar av olika insatser och evidensvärdering av de insatser som ges inom habiliteringen.

Arbetet med de sex habiliteringsprogram, som påbörjades under hösten 2011 och våren 2012 fortsätter nu.

– Habiliteringsprogrammen ger beskrivningar av de insatser som Habilitering & Hälsa ger idag, men nu går vi vidare med nästa steg, säger Liv Bjernerup Tinglöf, som är samordnande projektledare och logoped på Hjärnskadecenter.

Ordet prioriteringar är ett känsloladdat begrepp som klingar indragningar och nedskärningar.

– Men det handlar förstås inte om nedskärningar utan om att förtydliga de prioriteringar som görs, fortsätter Liv. Prioriteringar görs alltid, och syftet med det här arbetet är att skapa en grund att stå på, vilket hjälper oss att lägga resurser på rätt saker.

Nationell modell
Prioriteringscentrum har tillsammans med bland annat Socialstyrelsen tagit fram en nationell modell för öppna prioriteringar inom hälso- och sjukvården som nu ska användas för att färdigställa habiliteringsprogrammen. Den nationella modellen följer riksdagens riktlinjer om prioriteringar inom vården. Till grund ligger också den etiska plattformen.

Habiliteringen i Östergötlands läns landsting var bland de första att påbörja ett arbete kring öppna prioriteringar och flera landsting har följt efter. Nu är det Habilitering & Hälsas tur.

– Syftet är att tydligöra de prioriteringar som dagligen görs inom vården för patienter och vårdgivare, förklarar Liv Bjernerup Tinglöf, som tidigare arbetat med ett prioriteringsarbete i Sörmlands län.

Arbetet som påbörjades i augusti är inne i sin första fas som innebär att gradera tillstånd. Bedömningen sker i förhållande till problemområdena enligt ICF:s (International Classification of Functioning, Disability and Health) indelning. Svårighetsgraden graderas från ”liten” upp till ”mycket hög”.

ICF upplevs som krångligt av många, men Emma Sjölund, som är projektansvarig för habiliteringsprogrammet för personer med flerfunktionshinder, menar att systemet är till stor hjälp.

– Det kan upplevas som begreppsrikt och komplext, men är till stor hjälp i det här arbetet. Det är ett stort arbete, med väldigt intressanta diskussioner, säger Emma.

Brukarnytta och kostnadseffektivitet
Nästa steg är att koppla samman tillstånden med åtgärder/insatser och det sker under våren 2013. En prioritering ska göras utifrån både brukarnytta och kostnadseffektivitet. Detta kan innebära att åtgärder som är kopplade till tillstånd med låg svårighetsgrad ändå kan bli högre prioriterade och vice versa.

– På så sätt blir det tydligt vad vi gör för våra olika målgrupper, säger Emma Sjölund. Vi gör i vårt arbete dagliga prioriteringar. Men nu kan vi ge tydlig information om utbudet och det ger i sin tur bättre förutsättningar för delaktighet.

En ständig process
Brukarorganisationerna erbjuds att vara delaktiga i prioriteringsarbetet. När prioriteringsarbetet är klart ska habiliteringsprogrammen ombearbetas och implementeras i organisationen. Men som både Liv och Emma säger, prioriteringsarbetet är en process som man kommer att behöva revidera efter hand.

– Då kan man utgå ifrån de prioriteringar vi kommer fram till och behöver inte göra om det stora grundarbetet, säger Liv. Men vi tror att det här är ett väldigt viktigt arbete.

Evidenssökning
Parallellt sker ett arbete med att se över evidensen för olika frågeställningar inom habiliteringen.

Ann-Christin Eliasson, FoU-ledare samt professor vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet, är projektledare för denna del och i arbetsgruppen finns också två disputerade medarbetare, Ann-Marie Öhrvall, arbetsterapeut och Katja Hirvikoski, psykolog.

– Vilken effekt som olika åtgärder har kan man kontrollera genom vetenskapliga studier, men här ingår också klinisk erfarenhet och brukarens upplevelse, säger Ann-Christin Eliasson. Vi vill lyfta fram att det man väljer att göra inte handlar om tro eller tyckande.

Hitta relevanta frågeställningar
När det gäller de insatser som ges inom Habilitering & Hälsa finns redan den kliniska erfarenheten, vilket står med i habiliteringsprogrammen.

– Men vi behöver också titta på vad som finns i den vetenskapliga litteraturen, vilket är knepigare. De frågor som forskningen ställer kanske inte är desamma som verksamhetsledningen vill ha svar på.

Nu under hösten pågår ett arbete med avgränsning och med att hitta en arbetsmodell, som kan användas inom Habilitering & Hälsa.

– Vi håller nu på och samlar på oss relevanta frågeställningar med hjälp av arbetsgrupperna för de olika programmen. När det gäller det fortsatta arbetet kommer vi också att använda oss av erfarenheter från Uppsala och Skåne. I nuläget är utgångspunkten de insatser som redan ges inom verksamheten men vi måste också fråga oss om det är något som saknas.

Ann-Christin Eliasson poängterar att evidenssökning är ett stort arbete och att man inom ramarna för habiliteringsprogrammen bara kommer att hinna skumma på ytan.

I evidensarbetet finns ett mer långsiktigt perspektiv kring hur habiliteringens arbetssätt kan utvärderas och utvecklas.

– Vi har ett framtidstänk. Vi vill titta på hur man kan synliggöra evidensarbete inom verksamheten och göra det till ett självklart synsätt. Det handlar exempelvis om att våga slänga ut icke verksamma metoder, ta in nya metoder och våga prova saker med ett kritiskt synsätt.

Programgrupperna
• Autismspektrumtillstånd utan utvecklingsstörning.
• Utvecklingsstörning.
• Autismspektrumtillstånd med utvecklingsstörning.
• Flerfunktionsnedsättning.
• Förvärvad hjärnskada.
• Rörelsenedsättning.