Vi gör en bok tillsammans

För tio år sedan var det sällan Lena Sorcini, psykolog, samtalade med barn med omfattande funktionsnedsättningar. – Jag hade inte riktigt någon metod för att nå fram till de här barnen. Men med den utveckling som skett på kommunikationsområdet finns det helt andra möjligheter idag.

En del av de barn som kommer till Lena Scorcini har lindrig utvecklingsstörning och en omfattande rörelsenedsättning. Rörelsenedsättningen gör att de inte kan tala, istället använder de olika kommunikationshjälpmedel.

Det är ofta föräldrarna som tar initiativ till att barnet ska träffa en psykolog.

– De är ofta oroliga för något, att barnet är nedstämt eller har förändrat sitt beteende på något sätt.

En bra metod

Med barn mellan 3-13 år använder Lena ofta psykolog Christina Rehnlunds tankar om att göra en bok tillsammans med barnet*. I metoden ingår tio steg att utgå ifrån i samtalet, något som kan vara ett stöd med barn som kan ha svårt att kommunicera. 

– Det är en stor utmaning och det kräver stor lyhördhet att arbeta med barn som har grava funktionsnedsättningar. Boken blir en metod, något konkret att arbeta med kring det som är svårt. Det fungerar mycket bra. 

Lena och de barn hon möter gör helt enkelt en bok tillsammans som handlar om barnet.

– Tanken är att barnet ska fylla den boken med min hjälp. Det är också så jag möter barnet. Jag börjar med att säga ”Jag tänkte att vi skulle göra en bok om dig, vad säger du om det?” Ibland säger barnen nej och då tar vi en annan ingång, men oftast tycker de om idén. De får berätta om sig själva och på så sätt får de möjlighet att prata också om det som är svårt i deras liv.

Hitta ett sätt att kommunicera

De barn som har mycket omfattande funktionsnedsättningar kommer alltid med en vuxen, ibland med en förälder eller med sin assistent. Ofta får också Lena information om barnets situation från föräldrarna.

- Det underlättar om jag vet lite om barnet innan vi ses, så att jag har en idé om vad det kan handla om. Det är också bra att ha någon med i rummet som känner barnet, som kan tolka det barnet försöker säga och som behärskar det kommunikationshjälpmedel som barnet använder, exempelvis en kommunikationsdator eller en pärm med bilder. 

Lena upplever att barnet ibland kan hämmas av sina föräldrar.

– Men ofta är också föräldrarna kloka och lämnar rummet när de märker att barnet närmar sig något som är känsligt. 

En del barn använder sina ögon som pekare när de kommunicerar och då har det hänt att Lena satt upp två post-it lappar med ja och nej på bordet.

– De måste sitta en bit ifrån varandra så att jag kan se var barnet pekar. Då ställer jag frågor och så får barnet svara ja eller nej. På så sätt kan man komma långt i samtalet.

Möjlighet att prata om det som är svårt 

Ibland kan det vara svårt att riktigt nå fram till barnet.

– Då kan det vara en ingång att arbeta med en bok. Då kan man börja med det som inte är så känsligt för att sedan komma vidare. Ibland använder jag bilder som visar ansikten med olika känslolägen och frågar hur barnet känner sig när vi pratar om olika saker.

Lena säger att de här mötena kan bli det egna utrymme som barnet behöver. 

– Här får de prata om precis vad de vill. Min känsla är att de här barnen inte så ofta får möjlighet att prata om sådant de tycker är svårt. Ingen kanske riktigt vågar närma sig de frågorna. Jag blir den som ställer raka, direkta frågor som barnet inte fått förut, men som han eller hon funderar över. Att vi tar upp sådant som gör ont, blir också ett kvitto på att det är okej att prata om det. 

Boken blir något fint

Om barnet inte själv kan, är det Lena som skriver ner eller ritar bilder av det barnet berättar och klistrar sedan in det i barnets bok. Det är barnet som bestämmer vad som ska vara med i boken.

– Vi har en överenskommelse om att jag alltid kollar av vad som ska vara med. En del får stanna i rummet.

Lena brukar träffa barnen fyra eller fem gånger.

- Men här finns förstås en flexibilitet. Ibland vill barnet bara ses en gång, ibland är det stora problem och då får vi förlänga kontakten.

När boken är färdig får barnet ta den med sig.

– Vi plastar in den, den blir till något fint. Barnet kan visa boken för sina föräldrar, och också för sin egen skull gå tillbaka till vad vi pratat om. Det händer att barn kommer tillbaka och vill göra en ny bok.