En studio i rörelse

Ju fortare det går, desto roligare är det, tycker Anna Johansson som travar fram i sadeln på en mekanisk häst. Ridningen utgör en del av den träning som ingår i Habilitering & Hälsas projektet med en rörelsestudio för personer med flerfunktionsnedsättningar.

Vad gör man om man har en halvtidstjänst över och är chef på Habilitering & Hälsas enheter Lagunen, Korallen och Taltjänst? Jo, då drar man igång en rörelsestudio. I alla fall om man heter Karin Palmqvist. Tillsammans med Anna Åberg på PUFFA träningscenter hade hon länge talat om att starta träningsverksamhet för personer med flerfunktionsnedsättningar. Ett ställe dit personer över tjugo år med en måttlig till grav utvecklingsstörning och med en måttlig till grav rörelsenedsättning kunde komma och tillsammans med en sjukgymnast utveckla och röra kroppen under lustfyllda former.

– Vuxna med flerfunktionsnedsättningar är en eftersatt grupp. Det finns inte så många verksamheter som är anpassade efter deras behov och förutsättningar, säger Karin Palmqvist och berättar om ungdomar som, när de fyllt tjugo år, glidit in en pensionärstillvaro.

– Samtidigt har deras jämnåriga tagit klivet ut i livet, med jobb, bostad och kanske träning. Vi ville ordna en verksamhet för den här gruppen med rolig och funktionell träning.

Chefen Inga-Lill Kristiansson tyckte att det lät bra men några pengar fanns det inte, så idén fick läggas på is. Men vid årsskiftet uppstod en vakans. Karin Palmqvist var snabb att föreslå hur den kunde användas. Och så anställdes en sjukgymnast för att i ett halvår, på halvtid, driva projektet Rörelsestudion. 

Karin Olgemar heter sjukgymnasten som är internrekryterad från Habiliteringscenter Stockholm. Hon är just på väg in i ett av de rörelserum som projektet får låna för ändamålet. Hon fixar och donar lite grann i lokalerna innan hon välkomnar Anna Johansson och hennes assistent Ramona Salloum.

Bra träning

Anna Johansson har Retts syndrom och epilepsi. Fram till i somras hade hon bra balans och klarade att röra sig på egen hand. Men så fick hon ett epilepsianfall som inte ville ge med sig. Hon blev nedsövd och sängliggande i en månad. När det var dags att kliva upp kunde hon inte alls stödja på benen. Något alternativ till rullstolen fanns inte då. 

– Nu är det gångträning som gäller, säger Ramona Salloum, samtidigt som Anna Johansson långsamt tar sig ur rullstolen.

Med Ramona Salloums hand i sin tar hon sig ett litet varv i lokalen innan hon backar upp på hästryggen. Det är förstås inte en levande häst som travat in i lokalerna, utan en mekanisk som saknar både huvud och svans, men som rör sig som en riktig. Fötterna träs i stigbyglar, ett säkerhetsbälte sätts på plats och sedan sätter hästen i gång. Trav och galopp, fram och tillbaka, upp och ner, åt ena sidan och åt den andra. Hastigheten regleras med knappar. Ju fortare desto roligare, tycker Anna. 

Förut brukade hon rida på riktigt, på en islandshäst. Timslånga turer på små grusstigar eller i skogen. Så dog hästen och själv blev hon sjuk. Men minnet finns kvar, i både själ och kropp.

– Förra gången prövade vi hästen för första gången och det märktes att hon gillade det, berättar Karin Olgemar.

Det är många saker som tränas på hästryggen. Muskler som inte används i vanliga fall kommer till användning. Att hålla sig kvar i sadeln kräver både styrka och balans. Efter knappt tio minuters guppande på hästryggen, blir det paus. Dags att vila kroppen lite. Det är ansträngande att rida.

– Benen blir som spagetti, säger Karin Olgemar. 

Anna får en boll, en lätt, färgglad, genombruten älsklingspryl i plast.

– Det är den ”bästaste” bollen. Den fungerar som motivation. När Anna ska sträcka på ryggen, titta upp eller förflytta sig, lockas hon av bollen. Hon får den också som en sorts belöning i pausen, säger Karin Olgemar.

Rörelse och glädje

Varje person som medverkar i projektet får under sju veckor träna två gånger i veckan. 

– Fast jag väljer att inte prata så mycket om träning. Folk har så mycket kravfyllda föreställningar kring vad träning innebär. Jag föredrar att prata om rörelse. Och glädje, säger Karin Olgemar.

Anna ser verkligen glad och nöjd ut där hon sitter och pustar ut och pysslar med sin boll. 

Nästa station är ribbstolen. Hon tar sig dit med ett lätt stöd av Ramona Salloum. Hon är den som vet mest och bäst vad Anna klarar.

– Jag brukar slå Karin på fingrarna ibland när hon stöttar för mycket, säger hon och skrattar och Karin Olgemar skrattar med.

– Det är viktigt för mig att veta hur mycket stöd jag ska ge. Ibland kommer besökarens ordinarie sjukgymnast med de första gångerna. Det är bra. Jag vinner mycket tid och kunskap på det, säger hon.

Framför ribbstolen står en pinnstol. Den sätter sig Anna på och tar sig sedan upp i stående, genom att flytta händerna uppåt stegvis ribba för ribba, och sen ned igen. Rörelsen upprepar hon flera gånger. 

– Det är bland annat ett sätt att sträcka ut och att träna rörligheten i axlarna, förklarar Karin Olgemar.

Det här är Annas sjätte träningstillfälle och Ramona Salloum ser stora effekter av träningen i vardagen. 

– Hon har blivit mer stabil och piggare. Dessutom har träningen här fått mig att lita på hennes balans igen. Det är viktigt och en drivkraft för mig,

Ökad självständighet

Vid nästa station tränar Anna att kliva upp och ned till en gymnastikmatta, med hjälp av en pall.

– Det är ett sätt att öka hennes självständighet. De första gångerna behövde hon mycket guidning både verbalt och handgripligen. Men nu klarar hon det till största delen själv. Det är jättekul, säger Karin Olgemar.

Väl uppe på mattan lyckas Annaockså krypa några steg och att rulla över från rygg till mage utan fysisk hjälp. Innan dagens entimmespass är över hinner hon med en avslutande gångrunda i rummet, utan stöd. Det enda hon håller i är sin boll.

– Fantastiskt! Det visar hur mycket man kan uppnå med kontinuerlig och fokuserad träning. Möjligheten att erbjuda detta i projektet känns jättekul! säger Karin Olgemar.

Positiv utvärdering

Totalt kommer tretton personer att ha tränat två gånger i veckan. De flesta deltagarna är mellan tjugo och trettio år, men en man i sextioårsåldern har också medverkat.

Alla deltagare har ett aktivt nätverk av engagerad personal och i vissa fall föräldrar runt om sig. Eftersom de själva inte kan berätta vad de upplever är det personer i nätverket som har fått utvärdera projektet. Under de sju veckornas träning har de fått skatta förhållanden som hur deltagaren har kunnat sova och sköta magen, om träningen påverkat smärta, spänningar och allmäntillstånd. Efter avslutad period har nätverket också svarat på frågor om upplevd effekt. 

– I den första gruppen var det bara superlativ. Utvärderingarna från den andra gruppen är inte sammanställda ännu, men jag vet att en av deltagarna efter träningsperioden både sover bättre och magen fungerar varje dag utan hjälpmedel, säger Karin Olgemar.

Ett halvår går fort och snart är projektet till ända. Karin Palmqvist beskriver det som ett embryo, en grund för vad som skulle kunna bli. Hon, precis som Karin Olgemar, hoppas på en fortsättning. I den förhoppningen ryms också ökade möjligheter att nå brukare som har ett mindre aktivt nätverk, att starta gruppverksamhet och att få egna lokaler – en egen rörelsestudio.

– Något beslut om en fortsättning finns inte – men en stark önskan och den måste vi föra vidare till beställarna. I och med att begreppet hälsa kom med i vårt namn, så blev det än mer självklart att hälsoaspekterna ska finnas med, säger Karin Palmqvist.