Ta inget för givet!

Ord och begrepp som är självklara för oss kan vara helt obegripliga för människor från andra länder. Vilken inställning man har i olika frågor kan också se annorlunda ut. Så det gäller för personalen på Habiliteringscenter Järva att hela tiden hålla sinnet öppet för andras erfarenheter och sätt att tänka, tycka och tro.

Ungefär 70 % av invånarna i Tensta, Rinkeby och Kistaområdet har utländsk bakgrund i första eller andra generation. De siffrorna återspeglas förstås inom habiliteringen. Bland de hundratals besökare som årligen kommer till Habiliteringscenter Järva, utgör de med utomeuropeisk bakgrund en stor majoritet.

– I det här området är det också många som är relativt nyanlända. De behärskar inte språket ännu och har inte hunnit etablera sig i det svenska samhället. Det är också en ganska stor in- och utflyttning i området eftersom det är vanligt att familjer vartefter de etablerar sig väljer att flytta till andra områden, berättar Elin Ekdahl, kurator på Habiliteringscenter Järvas barn- och ungdomsteam.

Allt det här innebär att många av dem som Elin Ekdahl och hennes kollegor möter i sitt arbete, inte har kunskap om vilken hjälp och vilket stöd de kan efterfråga. 

– Ibland är jag tveksam till om de vet varför de har kommit till oss, varför de har fått en remiss och om de vet vad de kan förvänta sig att få hjälp med här. Jag tror att våra besökare, oftare än i andra områden, inte har tillräcklig förkunskap för att kunna ta till sig informationen som ges i samband med remitteringen, säger Elin Ekdahl.

Extra tydlig

Därför är tydlighet det ord som hon och hennes kollegor gång på gång återkommer till när det handlar om att skapa förutsättningar för hjälp och stöd på lika villkor.

– Vi måste vara extra tydliga med vad vi gör här och vad vi står för, vad de kan få hjälp med och inte, vad de kan ta upp här och inte. Våra ramar blir extra viktiga, konstaterar Malin Netz, som arbetar som kurator i ungdoms- och vuxenteamet.

Få söker sig till Habiliteringscenter Järva på egen hand. De kommer istället efter tips eller uppmaning från LSS–handläggare, vårdcentralen eller från psykiatrin. Mötena sker i hög utsträckning med hjälp av tolk, vilket är tidskrävande och kan leda till olika missförstånd. Det kan vara svårt att få tag i tolkar på alla olika språk och det är inte alltid möjligt att tillmötesgå andra slags önskemål. Som när kvinnliga besökare enbart vill ha en kvinnlig tolk och när arabisktalande besökare önskar en tolk som talar samma arabiska dialekt. 

– Deras önskemål är lätta att förstå men inte alltid lätta att leva upp till. Ibland vill besökarna inte ha någon tolk alls. Det inträffar ofta när det handlar om små språkgrupper. Det är en så liten grupp att alla känner till varandra inom gruppen. Då blir många rädda för att tala öppet och ge förtroenden. De oroar sig för att tolken inte ska kunna hålla på sekretessen, berättar Eva Hagman, arbetsterapeut i barn- och ungdomsteamet. 

– Då får vi ge lite mera tid, erbjuda fler samtal eller i vissa fall ta upp frågorna på nytt efter en tid när personens svenskkunskaper har förbättrats och tolk inte behövs, säger Eva Hagman. 

Vi behöver få mer kunskap om dem vi möter, om hur de
tänker, hur de organiserar sin vardag och vad som är
viktigt för dem, menar Malin Netz, Eva Hagman och
Elin Ekdahl.

Svårighet ställa diagnos

Elin Ekdahl påtalar svårigheterna med att ställa diagnos när det gäller kognitiva och intellektuella förmågor hos brukare med annat språk och annan kulturell bakgrund.

– När det gäller barn märks ofta utvecklingsstörningen i samband med att de börjar skolan. Då gäller det för skolan att utreda för att sedan hitta en skolform som passar barnet bra, säger Elin Ekdahl. 

Eva Hagman påpekar att personer som är nya i Sverige oftare bedöms ha en större kognitiv nedsättning än när de bedöms senare, efter att ha etablerat sig i landet. Men det kan också vara tvärtom, som med kvinnan som utreddes tre gånger med tre olika bedömningar som resultat.

– Första gången sattes diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Vid den andra utredningen bedömdes hon inte ha någon utvecklingsstörning alls utan svårigheterna förklarades enbart utifrån kulturella skillnader. Vid den tredje konstaterades en måttlig utvecklingsstörning, berättar Malin Netz.

– En del föräldrar som kommer hit har själva en utvecklingsstörning. Det har inte uppmärksammats förrän de kommit till Sverige. Vi möter mammor som mår psykiskt dåligt för att de inte klarar av kraven som ställs på dem. 

Och kraven på dem som anländer är inte små. Familjerna är ofta barnrika, de vet väldigt lite om vårt land och kan inte språket. Några är analfabeter eller har haft ytterst sporadisk skolgång i sitt hemland eller i flyktingläger. 

Måste tänka nytt

Personalen har stort fokus på bemötandefrågor ur ett interkulturellt perspektiv. Först och främst är det öppenheten som gäller, att hela tiden försöka se saker ur andra perspektiv, hitta nya ingångar och tänka nytt och att aldrig ta något för givet. Att hela tiden tänka på vad det man gör och säger kan ha för innebörd för mottagaren. Att vara medveten om all den förkunskap som krävs för att kunna ta del av habiliteringens information och stöd. 

– Vi använder vedertagna begrepp som är självklara för oss men som kan vara helt okända och därför obegripliga för dem vi möter, säger Eva Hagman.

Hon tar också upp begrepp som det råder konsensus kring i vårt samhälle, men som inte alls behöver vara självklara för deras besökare. 

– Tänk på ”delaktighet” och ”självständighet” som är ledord inom habiliteringen. För en del föräldrar är de inte alls självklara. De kanske inte alls tycker att det är något mål att deras barn med svåra funktionsnedsättningar så småningom ska flytta hemifrån. För dem kan målet istället vara att familjen ger barnet ett gott omhändertagande i hemmet livet ut. Samtidigt är det viktigt att vi inte faller i fällan att tro att vi vet hur det är – att alla familjer från det här landet vill ta hand om sina barn i hemmet till exempel. Det handlar ju alltid om individer, säger Eva Hagman.

Kognitiva hjälpmedel

Många invandrare får hjälp av släktingar och vänner som bott här längre, för att ta sig in i det svenska samhället. Men när det saknas nätverk eller när nätverket inte heller har kunskapen blir
det en stor utmaning för personalen att skapa tillräcklig förståelse. Än svårare blir det om personen också har kognitiva svårigheter.

Därför använder personalen ofta själva kognitiva hjälpmedel i mötena med brukaren och familjen, som en sorts modellinlärning. 

– Ofta handlar det om hjälp att hitta struktur i vardagen. Vi visar enkla kognitiva stöd som blir en hjälp för hela familjen, säger Eva Hagman. 

Direktkontakten viktig

Till Habiliteringscenter Järva kommer många besökare utan att boka tid. Att söka information via telefon, brev eller Internet kan vara ogörligt för den som inte behärskar svenskan och inte heller kan läsa eller skriva på sitt eget språk.

– Vi har nog fler spontanbesök än andra habiliteringscenter. Det är vi väldigt generösa med. Att mötas direkt är ju faktiskt det bästa sättet för oss. Då kan vi visa med kroppen, peka i almanackan till exempel och boka tid tillsammans. 

Vid inplanerade möten med tolk, försöker personalen att noga förklara och ge kunskap om vad funktionsnedsättningen innebär för just den här personen. Vad till exempel en utvecklingsstörning
innebär och vilket stöd brukaren och dess familj kan räkna med. 

Även om många besökare kommer in med låga förväntningar, så kommer andra med stora förhoppningar. Föräldrar som tror och hoppas att habiliteringens insatser ska kunna bota deras barn, alltså ta bort funktionsnedsättningen. 

– De kommer till oss för att få hjälp och med stora förhoppningar om att vi ska kunna göra barnet friskt. Men istället hamnar de ännu längre ifrån det scenario de hade önskat sig. Föräldrar blir ofta förvånade när vi berättar om det vi ser hos barnet. Det var inte vad de hade förväntat sig, inte vad de ville veta, säger Elin Ekdahl.

Samtidigt betonar hon att hon som professionell måste tro på värdet av att förklara och ge kunskap om funktionsnedsättningen och vad den innebär liksom att hålla fast vid samma värden som annars, även om familjen tänker annorlunda. 

– Vi försöker hjälpa familjer att hitta ingången, nyckeln till förståelse av funktionsnedsättningen, vad diagnosen betyder och vad den innebär, säger Elin Ekdahl.

Behöver mer kunskap

På Habiliteringscenter Järva finns personal som behärskar finska, kurdiskagrekiska och turkiska. Att öka mångfalden ytterligare, tycker alla på habiliteringscentret är ett stort och viktigt utvecklingsområde.

– Vi är övervägande vita, medelålders kvinnor som möter familjer från hela världen. Vi tycker att personalgruppen borde spegla världen i större utsträckning. Det handlar inte bara om den språkliga kompetensen utan också om att vi saknar så många andra erfarenheter. Vi behöver få mer kunskap om dem vi möter, om hur de tänker, hur de organiserar sin vardag och vad som är viktigt för dem. Ta en familj med åtta barn som kommer hit med sjuåringen som har en lindrig utvecklingsstörning och som samtidigt tampas med en fjortonåring på glid. Kanske är det inte alls läge att engagera sig i sjuåringens funktionsnedsättning just nu. Kanske ska vi tipsa föräldrarna om annan hjälp och erbjuda dem att komma tillbaka till oss när det är bättre läge.

Elin Ekbladh, Malin Netz och Eva Hagman önskar alla att habiliteringen hade större kontaktytor utåt att hämta kunskap ifrån och där de själva kunde göra sin verksamhet mer känd.

– Bland annat har de somaliska grupperna i Järva många föreningar som vi skulle vilja ha kontakt med, men dialog med många blivande brukare är ingenting som våra beställare prioriterar. De efterfrågar mest aktiva insatser till individer. Det är synd. Vi tror att vi är en viktig kontakt och ingång till det svenska samhället för många. Och att vi skulle kunna vara det för ännu fler,  säger Elin Ekdahl.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.