Hallon & Lilja på uppdrag

Hundar kan visserligen inte tala, men när det gäller ordlös kommunikation står de i en klass för sig. Åtminstone kompishundarna Hallon och Lilja.

Varje måndagseftermiddag, fem veckor i streck under hösten, har Cilla Danielsson tagit sig bakvägen in till händelseriket Lagunen på Rosenlund. Det har hon gjort i sällskap med Hallon och Lilja. Lilja är en silkeslen, kolsvart flatcoated retriever och Hallon en liten trasselsudd eller en chinese crested powder puff – som det officiella namnet lyder. Bakvägen har de tagit av hänsyn till andra besökare som kan vara allergiska eller inte lika förtjusta i hundar, som de som trion har kommit hit för att träffa. Cilla Danielsson är förskollärare och utbildad terapi- och kompishundförare. Hallon och Lilja är utbildade de också – och har förmåga att känna av Lagunens besökares behov och önskemål. De är här för att leka, gosa och låta sig klappas och de tar sitt uppdrag på största allvar.

– Det syns så tydligt, när de med stolt hållning marscherar in genom dörren, de är på uppdrag, säger Lagunens enhetschef Karin Palmqvist. Hallon och Lilja är vana vid att jobba. Tre dagar i veckan under ett och ett halvt år har de tillsammans med Cilla Danielsson arbetat på Årstaskolan tillsammans med elever med autismspektrumtillstånd. Båda har lärt sig att läsaav människor de möter och känner sig försiktigt för i varje möte.

Öppnar för samspel

Lagunens pedagog Eva Peters har tagit initiativ till försöksprojektet med kompishundar här på habiliteringen. Förhoppningen är att mötet mellan besökare och hund, i linje med Lagunens målsättning, ska öka besökarnas motivation till aktivitet, minska deras oro, öka deras koncentrationsförmåga och inte minst öppna upp för samspel. Eva Peters är med och filmar varje möte.

Charles Mukuru låter sig slickas på
händer och hals av vänliga Lilja, en
flatcoated retriver.
– Det uppstår något i mötet. Jag ser en annan typ av kommunikation än den jag har med besökarna. Det blir än tydligare när jag står lite vid sidan av och ser vad som sker, säger hon. 

Det var många som ville vara med i projektet men bara tre fick chansen. En av dem är Charles Mukuru.

När han kommit ner på golvet bland kuddar och madrasser, är det stora vänliga Lilja som lägger sig tätt intill och sticker in sina tassar mellan hans knän. Svansen bankar med stadig rytm i golvet och signalerar hennes godmod. Charles Mukuru låter sig slickas på händer och hals. Cilla Danielsson tolkar när han har fått nog och Lilja följer snabbt hennes hint och slutar. 

Önskemålen på aktiviteter varierar med person och med dagsformenIbland är det roligt att kasta boll, ge godisbitar eller ha dragkamp, andra dagar som idag föredrar Charles Mukuru att ta det lugnt. Lilja makar sig så småningom närmare och lägger huvudet i hans knä. Med assistentens Sylvia Namutebis hjälp klappar han försiktigt den mjuka pälsen.

Mötena varar i en halvtimme och äger rum i ett av Lagunens rum fyllt av färgglada kuddar, madrasser och sacosäckar.

Kravlöst möte 

När det är dags för Max Domeij i sällskap med mamma Estelle att möta hundarna får Lilja ta

Max Domeij får en puss av
kompishunden Lilja.
paus, även om Max hinner få en puss av henne. Hon är alldeles för stor. Bättre då med en liten trasselsudd som dansar efter bollen som Max kastar och sen försiktigt släpper i hans hand. Och som i slutet av halvtimman kurar ihop sig i hans knä och slumrar in. Max Domeij klappar, pussar och borrar ner ansiktet i den varma pälsen. 

– Mötet med hundarna blir så kravlöstDen närhet och den lust som skapas i deras möte kan jag aldrig åstadkomma, konstaterar Eva Peters

Hon är mer än nöjd med projektet, även om det förstås finns förbättringspotentialHalvtimmen har ofta känts lite för kort och mamma Estelle Domeij säger att Max nog ännu hellre skulle vilja gå på hundpromenad och själv hålla i kopplet.

Ska utvärderas

Alla erfarenheter och synpunkter ska tas till vara i den utvärdering som nu ska äga rum, bland annat med hjälp av Eva Peters filmer. Genom dem blir det lättare att se om och hur mötena har förändrats över tid och vad de gett besökarna.

– Vi har inte hunnit utvärdera än men vet redan att det har hänt jättemycketIbland är det sådant vi själva har sett och ibland sådant som händer hemma och som assistenter eller föräldrar berättar för oss om. 

Eva Peters hoppas på en fortsättning.

– Tänk om habiliteringen kunde få en egen terapihund och ett särskilt rum att vara i. De här mötena leder till aktivitet, delaktighet, ger tillfälle och lust till samspel och sist men inte minst avslappningprecis det vi jobbar med här Lagunen. Alla som tycker om hundar skulle ha glädje av en kompishund. Det är jag helt övertygad om, säger hon.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.