Att komma igen

Moa Mäenpää, 18 år, mår bra när hon får hjälpa andra människor, när hon leker med sin hund och springer en runda. – Olyckan har fått mig att mogna, säger hon. Jag känner mer empati och vill göra sådant som är väsentligt. Men det är viktigt för mig att vara självständig.

Moa Mäenpää kommer till fiket, där vi ska ses, med andan i halsen. Det är en av de få riktigt kalla dagarna den här vintern och hon är röd om kinderna av kylan.

– Jag är väl inte sen, frågar Moa. Jag brukar alltid se till att jag har gott om tid när jag ska träffa någon.

Och Moa är inte sen, tvärtom, men att ha marginaler för att komma i tid är något som Moa behövt lägga ned extra omsorg på under de senaste fyra åren, saker som förut gick av sig själva måste
tänkas igenom och planeras.

Nedsövd i en vecka

Det var på våren, när Moa gick i åttonde klass, som hon halkade när hon var på väg att klättra upp på skolans sju meter höga gymnastikhall.

– Jag minns egentligen inte så mycket från tiden innan olyckan eller vad som hände. Men det började med att en av tjejerna i klassen utmanade oss andra att klättra upp på taket. Jag tänkte nog att jag skulle visa att jag kunde klara det.

Men Moa hade på sig ett par lite för stora gympadojor och hon halkade och föll sex meter rakt ned, där hon landade med sin vänstra sida först.

– Jag låg nedsövd i en vecka och när jag vaknade kunde jag inte göra någonting. Varken prata, gå eller äta. Jag fick lära mig allting på nytt. Men höger sida var sämst eftersom jag landat på vänster sida av huvudet när jag föll.

Blir ofta trött

Moa blev kvar flera månader på sjukhuset. Hon gick hos arbetsterapeut, logoped och på sjukhusskolan när hon orkade. Hon hade problem med att tugga och svälja, något som hon fick arbeta mycket med.

- Jag jobbar inom hemtjänsten var
tredje helg. Jag mår som bäst när
jag får hjälpa andra människor, när
jag känner att andra uppskattar det
jag gör, säger Moa Mäenpää.

– Sedan fick jag börja i Alvik på resursteamet och där gick jag under nian.

Om man inte vet vad Moa varit med om märks det inte alls. Hon är verbal och glad, med ett stort djup.

– Jag har svårare med vissa saker nu, exempelvis att hitta ord. Jag har också svårare med koncentrationen, med minnet och blir fortare trött än andra. Jag behöver gå och lägga mig en stund och vila ibland och går och lägger mig tidigt på kvällarna.

Men trots sin svåra skada lyckades Moa börja på gymnasiet som planerat och nu går hon tredje året på samhällsvetenskapliga programmet på Wendela Hebbegymnasiet i Södertälje.

– Det går bra, men allt tar lite längre tid för mig. Jag vill inte vara annorlunda, så jag kämpar för att hänga med. 

Moa har fått mycket stöd av sin familj och sina kompisar.

– Mina föräldrar har varit fantastiska, men också mina vänner. De flesta har jag kvar sedan innan olyckan.

Förstod varandra trots åldersskillnad

Efter olyckan började Moa på både Stockholms och Södertäljes habiliteringscenter. 

– Jag är inte kvar där längre, men går däremot på Hjärnskadecenter hos en talpedagog. 

Det var genom Hjärnskadecenter som Moa fick erbjudandet om att vara med i en grupp med andra ungdomar som har förvärvade hjärnskador. 

– Det bästa med en sådan grupp är kanske att man förstår varandra utan att egentligen känna varandra särskilt bra. Samtidigt blir det lätt att man jämför sig med varandra och det kan vara jobbigt.

Det bästa var att dela sina erfarenheter och att få möjlighet att prata om det som är svårt och om hur livet förändrats efter skadan. De flesta i gruppen var yngre än Moa.

– Det spelade inte så stor roll, vi hade ändå så mycket gemensamt. Men jag har ingen kontakt med de andra nu. 

Kan skilja på viktigt och oviktigt

Moa säger att hon förlorat en del genom olyckan, men att hon också vunnit mycket.

– Jag har mognat otroligt och är egentligen en gladare person. Jag blir inte upprörd eller arg över småsaker. Det känns som jag har större kontroll på mina känslor och kan skilja på vad som är viktigt och oviktigt. Förut hade jag lätt att bli arg, till exempel på min lillasyster, men nu är jag lugnare.

Ibland har Moa varit tvungen att pressa sig för att tänja på gränserna. 

– Jag har varit tvungen att bli mer ansvarsfull för att klara saken, så är det. Det här har också gjort att jag kommit närmare mina föräldrar, deras stöd har betytt mycket.

Jag frågar om hon inte får extrahjälp i skolan när det känns tungt, men det har aldrig varit aktuellt.

– Jag vill klara mig själv och det går bra även om jag får anstränga mig mer. Det är viktigt för mig att vara självständig.

Mår bra av att hjälpa andra

Trots sin trötthet och arbetsbördan i skolan jobbar Moa extra.

– Jag jobbar inom hemtjänsten var tredje helg. Jag mår som bäst när jag får hjälpa andra människor, när jag känner att andra uppskattar det jag gör. Det är viktigt med respons. Det hänger nog också ihop med vad jag varit med om, jag känner stark empati med andra människor.

Annat som gör Moa glad är att springa och träna. 

– Jag blev lite klumpig efter olyckan och gick upp i vikt när jag låg på sjukhuset. Jag började springa för att träna balans och gå ned i vikt och nu både springer och gymmar jag, men lagom mycket.

Även i framtiden vill Moa arbeta med människor, men först vill hon resa.

– Jag skulle vilja åka till Spanien efter gymnasiet och studera språk och kultur. Sedan vill jag plugga vidare, kanske i England. Jag har flyttat 17 gånger under mitt liv så jag vet hur det går till, skrattar hon.

Vi dricker upp vårt te, men innan vi skiljs åt tar vi en promenad hem till Moa i solskenet, för att träffa hennes hund Frasse, som inte vet till sig av glädje när bästa matten kommer hem så här mitt på dagen.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.