Rena rama cirkusen

Med MFT - målfokuserad funktionell träning - ser man snabbt resultat. Linda Danielsson som deltagit i träningen med sin treåriga dotter Melissa bekräftar det forskningen visat. Barnen tränar framgångsrikt upp sina vardagliga förmågor – och har roligt under tiden.

Hela övervåningen på villan, där Linda Danielsson och Roberto Battaini bor med treåriga dottern Melissa, består av ett enda stort rum. På varje kortsida lyser solen och naturen in genom stora fönster som löper från golv till tak. En klängvänlig hörnsoffa full med dockor står i ena hörnet och ett cirkustält i det andra. Här har Melissa och hennes kompisar ett smärre paradis.

– De älskar att vara här och springa fram och tillbaka, berättar Linda Danielsson.

Att springa, skutta och hoppa är bra vardagsträning för Melissa, precis som att gå i trappan mellan villans våningsplan. Att hon skulle klara att gå själv, både upp och ner i trappan, var också ett av de mål som familjen satte upp när de i höstas deltog i Habiliteringscenter Liljeholmens program Målfokuserad Funktionell Träning – MFT.

Träning i samverkan

Melissa har cerebral pares, en förhållandevis lindrig skada, men hon har stela leder i hela vänstersidan.

Rena rama cirkusen, Melissa Melissas i cirkustältet

– Men hon kan hoppa och springa. Störst problem har hon med sin vänstra hand som är knuten och inte kan greppa, berättar Linda Danielsson, som tycker att det stundtals varit jättejobbigt med Melissas skada.

– Många jag möter har en väldigt förstående inställning men ingen, som inte har varit med om det, kan ändå förstå vad det innebär att ha ett barn med särskilda behov. Hur jobbigt det kan vara ibland.

Det är det första hon tar upp när det gäller MFT- träningen.

– Att få träffa föräldrar med liknande erfarenheter är verkligen skönt och för Melissa är det viktigt att hon får träffa andra barn i en liknande situation. På hennes förskola är hon ensam om att ha behov av extra stöd och hon hamnar ofta på efterkälken.

MFT-träningen genomförs i samverkan mellan föräldrar och personal inom habilitering och förskola, under en åtta veckor lång, intensiv period. En gång i veckan träffas barnen i grupp under två timmar. Föräldrar eller förskolepersonal deltar liksom personal från habiliteringen som leder träningen.

– Först hade vi en liten samling, sen blev det träning på temat cirkus. Barnen fick klä ut sig, sjunga sånger, bli ansiktsmålade och så förstås leka cirkus med alla rörelser det innebär.

I leken tränar barnen på sina egna mål och på varandras. En grundtanke är att träningen ska ske under lustfyllda och lekfulla former. En annan är att målen för träningen ska vara relevanta, uppnåeliga och lagom utmanande.

– Innan gruppträningen satte igång hade vi ett två timmar långt möte med habiliteringen. De gjorde en noggrann kartläggning av Melissas förmågor och vilka färdigheter hon skulle ha nytta av i vardagen.

Alla är duktiga på något

För Melissa blev målen förutom att lära sig att gå i trappor också att gå på toa, klappa händer och lära sig att sätta på och ta av strumpor.

– Jag skulle vilja att alla vuxna själva prövade att sätta på sig sina strumpor med en hand. Då skulle de förstå hur svårt det faktiskt är att bara ha en hand att använda.

Eftersom barnen i gruppen har olika behov ser deras mål också olika ut.

– Det är det bästa med gruppträningen. Alla tränar på varandras mål och alla får chansen att vara duktiga på något. Det är inte Melissa van vid och det känns härligt.

Mellan grupptillfällena tränar barnen hemma och i förskola. Det gäller att ta vara på situationer i vardagen och dem är det gott om. För Melissas del handlar det till exempel om att gå på toa och sätta på sig strumporna på morgonen, att äta med kniv och gaffel under middagen till exempel.

– Det är sådant som faller sig naturligt i vardagen här hemma. I förskolan tränar de på andra saker och på ett annat sätt. De tar ofta med andra barn i träningen och gör det hela till en lek.

Snabba resultat

Melissas föräldrar har delat sin halva av gruppträningstillfällena mellan sig. Under den andra halvan har Melissas resursperson från förskolan deltagit.

Rena rama cirkusen, Melissa bild 2 Melissa tar av sig sina strumpor
– Det har varit väldigt bra att hon har varit med. Hon vet hur det fungerar i förskolan och ser helt andra saker. Hon vet hur det fungerar för Melissa med de andra barnen, vad hon klarar där som hon inte klarar hemma och så vidare. Hon kan svara på mycket som vi inte vet. 

En dagbok går mellan hemmet och förskolan under de åtta veckorna, där alla skriver i vad de tränat och hur. Efter åtta veckor är det dags för avslut och utvärdering.

– Vi tycker att träningen har fungerat fantastiskt bra. Den har varit rolig och lekfull och har gett snabbt resultat, säger Linda Danielsson.

Medan hon pratar visar Melissa självklart upp sina framsteg, går upp och ner för trappan och tar sedan itu med att plocka av och sätta på strumporna på sig själv. För säkerhets skull tar hon mammas strumpor också.

Behov och mål förändras

Melissas tydliga framsteg och den positiva atmosfären i gruppen har gjort att familjen nu är redo för en andra omgång MFT. Och Linda Danielsson kan tänka sig att fortsätta att delta i den målfokuserade funktionella träningen, om inte varje år så åtminstone vartannat.

– När de åtta veckorna har gått är man i ärlighetens namn rätt less på träning. Men jämfört med till exempel att träna med handske, som Melissa också har gjort, känns det här mycket enklare och roligare. Melissa är för liten för att resonera med och hon kunde inte alls förstå syftet med handsken. Hon blev väldigt frustrerad av inte kunna använda sin friska hand. Efter den träningen var jag extremt less! 

Inför nästa träningsomgång ska föräldrar och personal från habilitering och förskola ha ett nytt samtal, göra nya bedömningar och sätta nya mål.

– Kanske kunde man ha ett samtal i mitten av perioden också. Det skulle ge möjlighet att revidera målen under träningens gång. Barnen växer och utvecklas, men vardagen flyter på och man tänker inte alltid som förälder på att behoven och målen också förändras i samma takt.

I mötet med habiliteringspersonalen och de andra finns också ett stort pluspoäng, tycker Linda Danielsson.

– Jag märker att det är lätt att bli kycklingmamma och att ”hjälpa till” för mycket. Jag vill ju att Melissa ska bli så självständig som möjligt. Samtalen, kartläggningen och att sätta upp tydliga mål hjälper mig som förälder att tänka till och att se mitt barns utveckling.