Habilitering inte som andra vårdgrenar

När habiliteringschef Carina Hjelm reflekterar kring Habilitering & Hälsas framtida arbete kan hon se både möjligheter och orosmoln. – Det är en spännande utveckling på många sätt, men ekonomiska faktorer och nya krav kräver också ett nytänkande på flera områden.

Habilitering & Hälsa arbetar aktivt för att nå sin vision för 2020 och under senare år har också kraven ökat i de vårdavtal som varje år bestäms av Beställarkontoret.

Även det alldeles färska vårdavtalet för 2013 innebär nya krav, bland annat i form av ökat antal brukare och fler antal besök per brukare.

– Det handlar om en stor volymökning som sträcker sig över de två kommande åren, säger Carina Hjelm, som är bekymrad över hur organisationen ska klara ökningen utan något resurstillskott.

Carina menar att det som avspeglas i den nya beställningen är önskemål från många av habiliteringens målgrupper.

– Grunden är ett missnöje med att habiliteringen inte i samma utsträckning som tidigare erbjuder direkta behandlingsinsatser hos till exempel sjukgymnast. Trots att det finns starka belägg för att personer med funktionsnedsättning i högre utsträckning bör träna i sin vardag med stöd från personer i sitt nära nätverk, efterfrågas alltså fler besök hos specialist inom habiliteringen.

– Vår verksamhet ska bygga på evidensbaserad praktik, det vill säga en sammanvägning av vetenskap, beprövad erfarenhet och individens, det vill säga brukaren och de anhörigas, erfarenhet. Det måste vi förhålla oss till.

Utmaningen är att arbeta med metoder som bygger på alla tre perspektiven.

För att klara volymökningen på ett tillfredsställande sätt tror Carina att man exempelvis måste satsa mer på gruppverksamhet.

–Vi behöver hitta effektivare sätt att arbeta, som olika typer av gruppverksamheter. Här vet vi också att det finns ett mervärde i att få träffa andra med funktionsnedsättningar. Sedan kanske vi måste rikta gruppinsatser på ett annat sätt, bland annat med ett ökat samarbete mellan våra center, för att få ihop homogena grupper. 

Målet med habiliteringen är nöjda brukare, det är en självklarhet, men för att det ska ske poängterar Carina betydelsen av helhet - att stöd och behandling måste fungera på alla nivåer och hos alla inblandade vårdgivare.

– Vi behöver samordna oss bättre, samverka med andra huvudmän på ett tydligare sätt. Nu har jag förhoppningar på den senaste BUS*-överenskommelsen. För att våra specialistinsatser ska ge resultat måste basen fungera - med adekvat stöd på förskola och skola,  daglig verksamhet och boende. Kunskapsnivån hos till exempel personliga assistenter har stor betydelse. Den personal som ofta byts ut säger det sig självt att det krävs mer resurser för till exempel information och handledning.Vi kan inte habilitera själva, det är en omöjlighet.

Samordning en evig fråga

Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning ger uttryck för att det är tungt att vara den som samordnar alla insatser för barnet. En del föräldrar kan ha hundratalet kontakter med olika vårdinstanser, myndigheter, skola, avlastning och stöd kring sitt barn. Men frågan om samordning är långt ifrån ny.

– Jag har på olika sätt arbetat inom området funktionsnedsättningar sedan början på 70-talet och diskussionerna om samordning har följt med under alla år. Det är förskräckligt att den ska vara så svår att lösa.

Carina menar att det är en organisationsfråga, att det handlar om huvudmannagränser och olika budgetarI Stockholm kompliceras det hela av att man arbetar utifrån uppdrag, och avtalens tydlighet när det gäller ansvar för samordning varierar. Och det är pengarna som styr.

– Det här med samordning är allas ansvar och därmed ingens ansvar. Socialstyrelsens allmänna råd om samordning är ett vägledande dokument, som inte är styrande. I grunden är det en politisk fråga där det behövs ett tydligt regelverk. Man behöver titta över organisationen av all vård och omsorg, så att brukarnas behov får styra.

Före kommunaliseringen av omsorgen 1994, låg mycket under samma tak och det underlättade samordning.

– Samtidigt var det en viktig förändring, nu blev personer med funktionsnedsättningar kommunmedborgare som alla andra. Problem  med samverkan behöver dock inte bara uppkomma mellan olika huvudmän. Det kan vara nog så svårt att få till stånd samverkan inom kommunen liksom inom landstinget.  Huvudmannaskapsförändringar löser därför oftast inte problemen. Istället behöver ett processtänkande  komma fram, som följer och utgår ifrån brukarens väg genom vården.

Ett annat arbetssätt

Habiliteringen har ett arbetssätt som innebär helhetssyn och ofta planering för insatser under lång tid. Om man jämför med andra vårdgrenar, som exempelvis vårdcentraler, blir skillnaden tydlig. Våra besök tar längre tid och vi arbetar med tidskrävande kartläggningar, insatser, uppföljningar och handledning till personal och föräldrar.

Carina tycker att habiliteringen behöver bli bättre på att visa upp vad de gör, och hon efterlyser fler kvalitetsmått

– Där kvarstår ett stort arbete. Vi vill naturligtvis själva kunna utvärdera och visa nyttan av våra insatser. Det finns idag inga mått som tydligt visar betydelsen av alla de delar som ingår i habiliteringens arbete.

Samlad kompetens

Carina har särskilda funderingar när det gäller personer med flerfunktionsnedsättning, det vill säga personer som både har rörelsenedsättning och utvecklingsstörning, som hon tycker ska vara habiliteringens VIP-grupp.

– Det här är personer med stora, livslånga behov av insatser. Habiliteringen har byggt upp en unik kompetens kring stödet till dessa och har därigenom ett stort ansvar. Vi vet samtidigt att många föräldrar till barn med flerfunktionsnedsättningar känner ett missnöje med habiliteringen. Här kanske vi måste organisera oss på ett annat bättre sätt. Det här är personer med stora, livslånga behov av insatser. Habiliteringen har byggt upp en unik kompetens kring stödet till dessa och har därigenom ett stort ansvar.

Tydliggöra uppdrag

Även vuxenhabiliteringen ställer krav på nya lösningar.

– Också här finns ibland ett missnöje. Föräldrar kan uppleva att habiliteringen släpper taget när barnet blir vuxet. Och det är sant att vi tappar kontakten med många när en större del av ansvaret för kontakten läggs på individen. Vi har försökt skapa förutsättningar för en bibehållen kontakt genom att låta ungdomar flytta över till vuxenhabiliteringen redan vid 16 års ålder, då föräldrarna fortfarande har huvudansvaret.

Men den stora skillnaden mellan barn- och vuxenhabilitering är också en trend som speglar hur det ser ut inom andra vårdgrenar.

– Skillnaden mellan barnsjukvård och vuxensjukvård är generellt mycket större idag. Ansvaret för vårdkontakter läggs på individen och andelen egenvård har ökat markant.

För att förenkla samverkan med både föräldrar och till exempel boendepersonal vid övergången säger Carina Hjelm att Habilitering & Hälsa behöver bli tydligare med sitt uppdrag, sin kompetens och med vad habiliteringen kan erbjuda. 

– Vi arbetar intensivt med att ta fram habiliteringsprogram för de stora funktionshindersgrupperna. För att kunna samverka med andra aktörer behöver vi ha förståelse för varandras uppdrag och då måste vi kunna visa vad vårt uppdrag innebär på ett tydligt sätt. Varje person har rätt till god omvårdnad. Det är en bra utgångspunkt för samverkan.

* BUS står för Barn och ungdomar i behov av stöd från såväl kommun som landsting.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.