Från barn till vuxen

Våra liv präglas av övergångar. Livet ändrar karaktär och vi själva och våra behov förändras i samma takt. För barn med funktionsned-sättningar och deras familjer kan de här faserna ibland bli extra tydliga och smärtsamma.

Monica Owen är sedan år 2005 enhetschef vid Habiliteringscenter Södertälje. Där ryms alla åldersgrupper under samma tak, men personalen är uppdelad i två arbetslag – ett barnteam och ett ungdoms- och vuxenteam. Hon beskriver hur de olika teamen arbetar just på hennes arbetsplats.

– Självklart skiljer det sig mellan individer, men generellt kan man säga att barnteamets behandlare tar mer initiativ och pushar på mer i mötet med brukarna. Barn växer och utvecklas hela tiden och i den processen är barnteamets medarbetare med och driver på deras utveckling till ökad självständighet. Barnteamets medarbetare har en tydlig fokusering på familjen. Det är föräldrarna som utgör barnens viktigaste nätverk. I ungdoms- och vuxenteamet däremot förflyttas fokus över från familjen till brukaren själv. Och nätverket som hela tiden varit familjen övergår ofta till att snarare bestå av kommunens personal. I alla fall när barnet flyttat hemifrån.

Lite kris och mycket utveckling

Monica
Att föräldrar i den här fasen kan känna sig såväl oroliga och vilsna, som svikna är inte särskilt konstigt. Visserligen har Monica Owen inte tagit emot ett enda klagomål rörande övergången under de sju år hon varit chef på Habiliteringscenter Södertälje.

– Men det behöver inte betyda att det inte finns de som är missnöjda. Jag kan förstå om föräldrar kan känna sig övergivna vid övergången till vuxenhabiliteringen och det är inte bara övergången hos oss som oroar dem. Den följs ju av övergång i både sjukvård och skola. Först försvinner deras kontakt med barnhabiliteringen, sedan med sjukvården och så med skolan.

Men även om övergångar kan vara både omtumlande och oroande så ställs man inför dem då och då. Och Monica Owen ser också fördelarna. 

– Föräldrar går igenom olika faser av förändring kring sina barn, mer eller mindre hela livet. Varje övergång kan ses som en kris, men också som en möjlighet till utveckling. Inom habiliteringen vill vi verka för att det ska vara så lite kris, och så mycket utveckling som möjligt. Det är inte av ondo att byta behandlare utan det kan ge möjlighet till nya förhållningssätt och nya infallsvinklar på gamla problem, betonar hon.

Tydlig satsning på ungdomar

Kraven på föräldrarna, engagemanget och involveringen i barnets liv fortsätter ofta livet ut. Föräldraskap vet inte av några sextonårsgränser. Likafullt behöver ungdomar med funktionsnedsättningar, precis som alla andra, gradvis och i nivå med sin förmåga överta ansvaret för sitt eget liv.

För åtta år sedan ändrades åldersgränsen mellan barn- och ung/vuxenhabiliteringen från 18 till 16 år. Bakom beslutet låg viljan att göra en tydlig satsning på ungdomarna.

– Tanken var att vuxenhabiliteringen var bättre skickad att ha ökat fokus på brukaren själv, som man bedömde att satsningen krävde. Intentionen var säkert god men personligen tycker jag det vore mer logiskt om vi hade 18 år som gräns. Dels är det vår myndighetsålder, dels är det 18 år som gäller inom alla andra områden. Man tillhör barnmedicin tills man fyller 18, barnpsykiatrin BUP likaså. Autismverksamheten har också 18-årsgräns.

Inte en blixt från en klar himmel

Monica Owen tror att den sänkta åldern har inneburit att habiliteringen tappat en del ungdomar.

– Vi har visserligen ett stort inflöde av ansökningar på vuxensidan, men jag tror ändå att det finns en risk att många ungdomar som skulle ha behövt insatser, inte längre får det. För att de inte vill, kan eller orkar söka sig hit på egen hand.

Övergången från barn- till vuxenteam, kommer inte som en blixt från klar himmel, åtminstone inte i Södertälje där de har lagt in ett ansökningsförfarande i själva avslutsprocessen. 

– Vi har byggt in ett ansökningsförfarande för att skapa tydlighet i avslutet från barnteamet. 

För det mesta sker övergången när ungdomen fyller 16 år men det finns undantag. 

– När det gäller ungdomar med mycket omfattande funktionsnedsättningar brukar vi göra undantag. Då gör vi inte en lika tydlig övergång utan arbetar istället överlappande under en period. Behandlaren i barnteamet har ansvaret fram till att den formella övergången görs, men personal från vuxenteamet deltar till exempel vid utprovning av rullstol eller vid bostadsanpassning. På så vis hinner personalen på vuxensidan skaffa sig kunskap om och lära känna brukaren och hans eller hennes behov. Precis som i vårt övriga arbete så försöker vi anpassa oss efter individen. Flexibiliteten är vår styrka inom habiliteringen, säger Monica Owen.