Samverkan

”Remittera för samverkan”

Bättre bemötande och adekvat behandling – det är huvudsyftet med de nya riktlinjerna för vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i psykiatrin. Funktion i fokus har intervjuat huvudredaktören Lena Nylander, specialistläkare i psykiatri.

I den heterogena gruppen vuxna med intellektuell funktionsnedsättning är psykiatriska symtom och sjukdomar vanliga. För psykiatrin innebär dessa patienter ofta en särskild utmaning, inte sällan på grund av kunskapsbrist. Det vill Svenska Psykiatriska Föreningen råda bot på genom att sprida kunskap och öka förståelsen och intresset för patientgruppen.

– Det är extra angeläget att beskriva vad intellektuell funktionsnedsättning är och förmedla vad det faktiskt innebär att leva med den. Många tror till exempel att det finns sjukvårdspersonal i gruppbostäder, att det är ungefär som att vara på en psykiatrisk avdelning, säger huvudförfattaren Lena Nylander, med. dr, överläkare och specialist i psykiatri.

Hon hoppas att riktlinjerna ska bidra till ökad kunskap om hur vården kan anpassa bemötandet av patienter med intellektuell funktionsnedsättning. Även kunskapen om den enskilda patienten behöver bli bättre.

– Ofta finns inte personens utvecklingsstörning tydligt och klart beskriven. Man har ofta fått väldigt lite information om vilken kognitiv nivå som personen befinner sig på. Det gör det extra svårt för vårdpersonalen.

Sårbar hjärna ökar risken

En förklaring till den ökade förekomsten av psykisk ohälsa hos personer med intellektuell funktionsnedsättning är att utvecklingsstörningar som påverkar hjärnan också gör den mer sårbar för sjukdomar.

– Hos personer med Downs syndrom är till exempel depressioner och demenssjukdom vanligare än i befolkningen som helhet och personer med 22Q11-deletion får betydligt oftare schizofreni.

Det finns också en överlappning mellan diagnosen intellektuell funktionsnedsättning och andra utvecklingsrelaterade diagnoser, som autism. En diagnos inom autismspektrumet ökar i sin tur risken för depression och självmord. Ju mer komplex symtombilden är desto större krav på behandlaren.

– Tvångssyndrom (OCD) är ett exempel på en psykiatrisk diagnos som kan likna autistiska ritualer och även katatona fenomen. Där gäller det att försöka bena upp vad som är vad.

Motverka överförskrivning

Lena Nylander spec. läkare i psykiatri.

Ett vanligt problem i vården av framför allt multisjuka och kroniskt sjuka är att man inte tar bort läkemedel som inte gör någon nytta, eller till och med försämrar patientens tillstånd. För patienter med nedsatt kognitiv förmåga är det särskilt viktigt att omgivningen uppmärksammar detta, menar Lena Nylander.

– Varför får personen en viss medicin och vad är målsymtomen, det vill säga vad är det man förväntar sig ska påverkas positivt? Det bör omgivningen kunna kräva att få veta av den som skrivit ut medicinen. Då kan man ju också ha koll på om medicinen gör någon nytta eller ej.

Ett uttalat syfte med riktlinjerna är att motverka överförskrivning av psykofarmaka, såsom bensodiazepiner, hypnotika och antipsykotiska läkemedel. När det gäller psykoterapi måste man också vara försiktig, påpekar Lena Nylander.

– Man måste ha koll på den kognitiva förmågan så att man inte överbelastar och stressar patienten med en psykoterapeutisk behandling som den inte klarar av.

Trots att psykiatriska symtom och sjukdomar är vanligare hos patienter med intellektuell funktionsnedsättning får alla inte adekvat vård.

– När en person med intellektuell funktionsnedsättning börjar bete sig på ett sätt som skapar problem blir det lätt gissande och lekmannadiagnostik. De som ska diagnosticera och behandla psykisk sjukdom är sjukvården, nämligen psykiatrin, eventuellt primärvården, och ingen annan, säger hon.

Bollas runt i vården

Ett annat missförhållande som Lena Nylander vill uppmärksamma är att patienter med intellektuell funktionsnedsättning bollas runt i vården. 

– Man remitterar patienten vidare så att det blir någon annans problem. Jag vill att man i stället ska remittera för samverkan.

I checklistan för psykiatrin ingår därför vad som behövs för att nätverksarbetet ska fungera, och hur resurser och ansvarsfördelning mellan kommun och region ser ut när det gäller habiliteringsinsatser.  

Riktlinjerna innehåller också formulär för dygnet-runt-registrering av beteende, sömn och stressnivå som kan fyllas i av anhöriga och/personal.

– Anteckningarna är av stort värde för psykiatrisk diagnostik och behandling. Det verktyget kan kombineras med verktyget Stresstermometer, som är ett stöd för att uppnå konsensus i personalgruppen när det gäller bland annat bedömning av beteende och en enkel handlingsplan vid utmanande beteende.

Läs mer:

Vuxna med intellektuell funktionsnedsättning i psykiatrin: kliniska riktlinjer för bemötande och behandling (Gothia Fortbildning, 2019). Huvudredaktör Lena Nylander med bidrag från några av landets främsta experter inom området