Mötet

Damp-ungen som blev estradör

Olof Wretling har nypremiär på succéföreställningen Diagnoserna i mitt liv. Publiken skrattar och gråter när han gestaltar sina tragikomiska erfarenheter från barndomen.

Bild på Olof Wretling Lugnet före stormen - Olof Wretling laddar inför föreställningen på anrika Cirkus i Stockholm. Foto Susanne Kronholm
Olof Wretling står på scenen med sin föreställning Diagnoserna i mitt liv. Som ett barns variant av givakt hänger hans armar rakt ned, nacken är lite bakåtböjd. Han har en mycket kort slips knuten om halsen och en hatt på huvudet.

”Jag springer och springer och kan inte sluta. Och jag vet inte själv vart jag är på väg när jag flyger fram längs de små gränderna i kvarteret. Plötsligt så viker benen av och jag rusar in genom grannens altandörr.” Han är sex år gammal, berättar han, och han springer jämt, överallt. Över vägar och cykelbanor och gräsmattor, med skor och i strumplästen, in och ut ur sitt eget och andras
hem. Tydligen lider Olof av vere inovecae liviae, det får han höra, eller på svenska helt enkelt ”spring i benen”. Som direkt översatt till västerbottniska blir: ”Men vilket yrväder!”

Publiken sitter knäpptyst. Olof Wretlings gestaltning av sig själv som barn har på nolltid förkroppsligat oss alla som barn, och vår förundran över allt som har klistrats på oss genom åren. Man är en typisk sån där.

Begärde ut sina journaler

Vändningen, eller upptäckten, kom när Olof Wretling skulle till att fylla medelålders. Efter ett evigt kringflackande slog han sig ned med fru och tre barn i Karlstad. Han skulle nu slutgiltigt välja vårdcentral och husläkare.

– Jag kände att nu är jag vuxen på riktigt, jag har köpt ett gult hus med äppelträd på tomten och allt, berättar Olof Wretling strax innan han ska upp på scenen i Örebro.

– Min pappa hade dött tidigt i cancer och jag tänkte att det vore bra om såväl jag själv som vården hade lite koll på min hälsohistoria. Så jag begärde ut alla mina journaler.

Det blev väldigt många brev som skickades till den Wretlingska brevlådan i Karlstad. Det var rejäla buntar med alla möjliga vårdkontakter för alla möjliga åkommor. Diagnosticerandet av lille Olof fylld av upptäckarglädje och med rastlösa små ben hade inte stannat vid det möjligen harmlösa ”spring i benen” i sexårsåldern. Så småningom skulle han få ”damp-unge” drämt i huvudet, därefter adderat med dyslexi (eller på västerbottniska: ”Men vad faen är det du har skrivit?”) eftersom han ända upp i högstadiet ansåg att, exempelvis, b och d väl var samma bokstav men som av utrymmesskäl skrevs åt olika håll?

– Men, vänta tänkte jag, när jag läste alla de här breven. Här finns ju en berättelse och en tematik, säger Olof Wretling.

Jakob Algesten
Bok, radio och föreställning

Så den en gång dyslektiska ungen som fick tillbaka sina skoluppsatser ”så rättade med rödpenna att de såg ut som prickig korv” blev författare. Han satte sig och skrev Diagnoserna i mitt liv, som blev ett vinterprat i Sveriges Radio, som blev en föreställning på Rival i Stockholm, som blev en turné och en till … Vid det här laget har Olof Wretling framfört Diagnoserna i mitt liv cirka femtio gånger, tillsammans med musikern Jakob Algesten som spränger upp dialogen med kontemplativa, vackra stycken.

Föreställningen är sceniskt föredrag, teater och verklighet, en allvarlig botten i humoristisk gestaltning. Olof Wretling är lika mycket estradör som ambassadör för alla som har placerats i ett fack. Som blivit ”en sådan”. Olof Wretling betonar att han är västerbottning och därmed har extremt svårt att prata om sig själv i positiva ordalag, men han vidgår när han pressas lite att, jo, många kommer fram efteråt och säger att de har värmts och stärkts av föreställningen. Några känner igen sig själva, andra känner igen någon i sin omgivning. Några har en tår i ögat.

– Men jag var nog lite rädd att föreställningen skulle få på pälsen mer, säger han. Jag tänkte att en del skulle bli arga, jag vet ju att en massa föräldrar och barn har mått väldigt bra av att äntligen ha fått en diagnos, de kanske har kämpat halva livet med att få en bekräftelse, en förklaring på något.

Baksidan med etiketter

Farhågorna visade sig överdrivna – även de som haft nytta av att få en diagnos har gillat Olof Wretlings sätt att gestalta baksidan med att vi så lättvindigt sätter etiketter på andra.

– Om vi frågade mer och inte alltid hade färdiga svar skulle våra relationer bli bra mycket bättre. Vi ger ju varandra ett större förtroende när vi frågar och inte sätter en etikett, pekar på varandra. Dels visar man att man är intresserad av den andra, dels berättar man med sin fråga att det finns en tro på att individen själv bär på insikten om sig själv – och empati föds!

Bild på Olof Wretling Olof Wretling spelar för utsålda hus i hela landet. Foto Susanne Kronholm
– Min pappa var bra på just den här typen av frågor. Och hans sätt att inte ge svar är något som jag vill föra vidare.

– Sen tror jag att det kunde ha hjälpt mig mycket i mitt skrivande och intresse för språk om det funnits ett större intresse för vad jag upplevde som ett hinder. Det hjälpte helt enkelt inte att få höra att jag hade för bråttom, slarvade eller hoppade över ord och inte förstod.

Hans egen styrka som pappa är att han själv drivs av lust och uppmanar sina barn att göra det som de tycker är roligt.

– Då tror jag att många saker inom inlärning kommer naturligt. Ny kunskap erövras av bara farten när man gör saker som är kul.

Stämpeln sitter kvar

Risken med att kalla någon, eller sig själv för den delen, för det ena eller det andra menar Olof Wretling, är också att det kanske inte stämmer längre fram. Att stämpeln sitter kvar även om beteendet har bleknat eller till och med försvunnit. Man kanske inte så hastigt behöver kommentera och definiera allt som en unge gör? Själv kände han sig skamsen och utpekad när han fick höra saker som att han var en damp-unge.

– Men de där rösterna vann aldrig i mig. Jag blev ju en skrivande person tack vare att en läkare, inte en lärare, bad mig skriva om min undanträngda sorg efter pappa. Jag blev författare trots de prickiga korvarna, vilka kanske berodde på slarv, brådska, stress inför uppgiften, en massa saker som ju aldrig hade med berättandet att göra, bara reglerna för det.

I Olofs barndom fanns flera vuxna som ett rastlöst och oroligt barn kunde hålla i handen när det blåste, bland annat en lyssnande farbror.

– Per-Olof, eller P-O, min pappas lillebror blev en stöttande hand i den värsta chocken efter min pappas död. Någon som jag kunde ringa när marken under mina fötter gungade. Han lyssnade och jag grät. En person som funnits med i hela min uppväxt och en förebild.

Morfar hade energi för tre

I boken berättar han också om sin morfar, en självlärd byggmästare från Västerbottens inland.

Familjefoto Familjen Wretling i slutet av 70-talet.
– Överklintens svar på Zeb Macahan. Egen och kärleksfull och med en energi för tre. Hans generositet skapade unika förutsättningar för mig att följa min lust och satsa på det jag brann för. Men framför allt, hans enorma driv att få saker ur händerna var inspirerande att följa på nära håll, säger han.

Olof är tacksam mot sin mamma för hennes kärlek och det förtroende hon visat honom; att hon lät honom växa fritt.

– Hon har stått pall tomheten efter att förlorat sin livskamrat. Låtit sorgen få sin gång på ett friskt sätt. Jag hävdar att man kan sörja friskt, mamma sörjde friskt. Om jag skrev mig ut ur min sorg så har mamma läst sig ur sin. Sen att få följa hennes upptäckt av sitt målande och den livskraft och nyfikenhet som det gett henne har varit inspirerande.

Monologen fortsätter uppe på scenen: ”Kom inte och säg, att någon här inne har blivit hjälpt av att få höra att man är på ett visst sätt. Att du är väldigt känslig, du är tunnhudad, du problematiserar, slarvar, du slutför aldrig det du påbörjat, vet du vad problemet med dig är!”

Vi skrattar och vi gråter i bänkraderna.

Svimmade av värmeslag

Berättelsen om Olof innehåller många scener som säger väldigt mycket om hans särskilda begåvning och svårigheter – utan diagnos. Som scenen om Olof som ung, en lika ung flicka och ett torkskåp. Som barn brukade han, avundsjuk på alla bastubadande familjer, använda torkskåpet som just bastu. Självklart var det också där inne de skulle förenas, Olof och hans drömflicka. Men hon svimmade av värmeslag. Olof hade varit lite för entusiastisk igen.

– Jag tror att den där hårda domaren på axeln försvinner lite grann när man har sett Diagnoserna i mitt liv. Jag vill att man hellre ställer frågan: ”Varför blir det så här?”

Som slutkläm gör Olof ett semantiskt trick där diagnoserna tar ut varandra.

– Så vad får man om man lägger samman damp-unge, spring i benen, livlig fantasi, dyslektiker, allt jag har varit? Man får ego Olof, eller direkt översatt till västerbottniska: gränsen mellan sjukhuvud och charmig är hårfin.

OLOF WRETLING

Namn: Lars Olof Wretling, född i Umeå i januari 1975.
Gift med: Sofia Wretling.
Barn: Doris, Mary och Otto.
Bor: Karlstad.
Gör: Komiker (i bland annat grupperna Klungan och Mammas Nya Kille), skådespelare, manusförfattare, regissör, författare.

Var i ungdomen en av Sveriges mest lovande höjdhoppare och gick på friidrottsgymnasium.

Vinterpratet Diagnoserna i mitt liv finns tillgängligt på sverigesradio.se.

Olof Wretling är i vinter aktuell med en ny föreställning med Mammas Nya Kille – firar jul på måfå
på Södra teatern i Stockholm.

MERA WRETLING
Våren 2019 visas tv-serien Bandet och jag i SVT. Medverkar gör Olof Wretling, Kakan Hermansson, Erik Haag och Lotta Lundgren. Karin af Klintberg producerar serien som handlar om svensk nutidshistoria.

LÄSTIPS
Fem vintrar och en sommar: diagnoserna i mitt liv Olof Wretling (Albert Bonniers förlag 2017)

Till häst genom Västerbotten Olof Wretling tillsammans med Sven Björklund (Albert Bonniers förlag 2014)