Stereotypa beteenden

Alla som får en autismspektrumdiagnos har någon form av svårigheter med socialt samspel och kommunikation. Ett annat symtom som är vanligt, men som däremot inte gäller alla, är det som kallas för stereotypa beteenden.

Stereotypa beteenden är repetitiva beteenden som verkar sakna en social funktion. Det kan handla om rörelser eller ljud som upprepas om och om igen bara för att själva beteendet ger en stimulerande upplevelse. Ibland talar man om självstimulerande beteenden. Det kan också finnas repetitiva beteenden som förekommer inte bara för att de ger självstimulans utan för att de brukar leda till att andra säger eller gör någonting.

Några exempel på stereotypa beteenden kan vara att vifta med händerna, snurra runt, bita på naglarna, onanera, harkla sig, upprepa ett visst ljud, ord eller hela meningar. Alltså rörelser som bara inbegriper den egna kroppen. Andra stereotypa beteenden kan utföras med föremål, till exempel att gång på gång stoppa oätliga saker i munnen, titta på saker som snurrar runt, kasta saker eller rada upp föremål.

Vad kan stereotypa beteenden leda till?         

Stereotypa beteenden kan bli ett hinder för inlärning och utveckling. Den som alltför ofta snurrar runt, runt eller ställer samma fråga om och om igen är mindre mottaglig för att ta till sig undervisning eller annan information. En person kan också uppfattas som avvikande i sociala sammanhang och det kan bli svårt att få och behålla vänner. Om beteendet är svårt att avbryta kan det också uppstå konflikter.

Alla repetitiva beteenden behöver inte vara problematiska. De flesta av oss ägnar sig ibland åt olika typer av upprepande självstimulans, såsom att bita på naglarna, spela dataspel eller rita mönster på papper.

När behöver man förändra ett stereotypt beteende?                   

Här är några frågor som kan hjälpa till att avgöra om det finns behov av att förändra ett stereotypt beteende eller inte.

  • Hindrar beteendet inlärning?

  • Stör beteendet andra personer?

  • Låter eller ser beteendet så udda ut att personen utsätts för stigmatisering?

  • Är det svårt att avleda beteendet?

  • Håller det på att bli värre?

Om svaret på någon av frågorna är ja kan det vara en god idé att göra en insats.

Förstå beteendets funktion

För att kunna ge effektiva insatser är det viktigt att först ta reda på så mycket som möjligt om beteendets funktion. Man gör då en så kallad funktionell kartläggning (läs mer om detta i texten ”Att förstå och förändra problembeteenden”). Denna kartläggning bör göras så noggrant som möjligt, under ledning av personer med utbildning inom beteendeanalys. Enkelt uttryckt är det bra att ställa två frågor för att förstå varför stereotypa beteenden förekommer:

  1. Vad brukar hända i omgivningen just innan beteendet förekommer?

  2. Vad får personen ut av beteendet som uppmuntrar honom eller henne att fortsätta med dem, alltså vad händer direkt efteråt?

Ofta handlar stereotypa beteenden om under- eller överstimulans från omgivningen, men det kan också finnas en social funktion bakom ett stereotypt beteende.

Under- och överstimulans

Personen söker antingen stimulans genom ett stereotypt beteende när hen saknar en annan stimulerande sysselsättning eller när hen har behov av att komma ifrån en miljö som är alltför intrycksrik.

Social funktion

Ett beteende som inledningsvis har en självstimulerande funktion kan också leda till att personen så småningom upptäcker andra fördelar med att utföra det. Om beteendet väcker reaktioner från andra kan det nämligen göra att en social funktion utvecklas. Så kan det bli om det stereotypa beteendet följs av att andra går iväg, att personen får tillgång till intressanta saker, eller får uppmärksamhet på ett sätt som hen tycker om.

Här är några exempel på hur ett stereotypt beteende också kan få en social funktion:

Erik har lärt sig att vifta med händerna för att det känns skönt. När han märker att andra barn går ut ur rummet just när han viftar blir viftandet också ett sätt att få vara i fred.

Anna slår på hårda saker för att hon tycker om ljudet. När hon får erfarenhet av att personal då kommer springande och ropar ”Sluta banka!” blir bankandet också ett sätt för Anna att framkalla dessa reaktioner, att kommunicera att hon vill ha uppmärksamhet.

Medicinsk orsak

När man försöker förstå vad som ligger bakom ett stereotypt beteende är det viktigt att utesluta medicinska orsaker. Till exempel att personen inte biter på saker på grund av tandvärk. Om man misstänker ett medicinskt problem behöver man förstås kontakta en läkare så snart som möjligt.

Insatser för att minska stereotypa beteenden

I planeringen av en insats är det viktigt att tänka på vilket mål man har. För vissa typer av problembeteenden, till exempel att göra illa sig själv eller andra, kan målsättningen vara att beteendet helt ska försvinna. När det gäller stereotypier är det ofta varken nödvändigt eller möjligt med en sådan nolltolerans. Ett mer realistiskt mål brukar snarare vara att beteendet ska minska, alltså förekomma mindre ofta, under kortare tid eller med lägre intensitet.

För att minska ett stereotypt beteende kan man ge insatser inom två områden:

  • Förändra miljön för att minska risken att beteendet uppkommer och hjälpa personen att i stället ägna sig åt andra beteenden.

  • Förändra konsekvenserna, både för det stereotypa beteendet och för andra mer funktionella beteenden.

Att förändra miljön

Det finns olika strategier som kan prövas om den funktionella kartläggningen visar att ett stereotypt beteende förekommer för att det leder till självstimulans. Ett annat ord för självstimulans är automatisk förstärkning, vilket innebär att beteendet ger en effekt i sig, oberoende av andra personers beteende (till skillnad från social förstärkning, som innebär att andra människor säger eller gör någonting som gör att beteendet fortsätter att förekomma). Det kan vara lämpligt att undersöka om beteendet har ett samband med en under- eller överstimulerande miljö (Weiss & Demiri, 2011).

Om personen är understimulerad

Repetitiva beteenden kan minska om personen får ökad tillgång till alternativa favoritsaker eller aktiviteter. Ibland räcker det att öka stimulansen generellt, men effekten kan bli ännu bättre om dessa alternativ ger liknande stimulans, alltså motsvarande typ av sinnesintryck. Går det att få stimulerande upplevelser på sätt som är mindre avvikande eller mindre störande för andra?

Det kan till exempel handla om att erbjuda musik genom hörlurar till ett barn som gillar att göra läten.

Ett barn som tycker om att titta in i tvättmaskinen kan i stället få leka med snurror eller andra saker som rör sig eller låter på liknande sätt.

En person som stoppar grus i munnen kan få tuggummi eller knäckebröd.

Någon som hoppar alldeles för mycket kan få använda studsmatta på regelbundna tider.

Påminn om de alternativa föremålen

Ibland kan man behöva påminna personen om att använda de alternativa föremålen. Det kan göras på följande sätt:

  • Visa bilder på vad personen kan göra.

  • Tala om eller visa att saker finns tillgängliga.

  • Var en modell och visa vad man kan göra.

  • Be personen att sysselsätta sig eller leka på egen hand.

När alternativen används är det bra att uppmuntra och ge extra förstärkning. Det kan göra att det blir ännu mer intressant. Ett barn som hoppar studsmatta kan till exempel få lyssna på sin favoritmusik samtidigt.

Det är också viktigt att personen själv kan kommunicera sina behov på ett funktionellt sätt.  Att till exempel med tal, tecken, bilder eller skrift kunna säga ”Vad ska jag göra?” eller ”Jag vill hoppa studsmatta”. Annars finns en risk att personen försöker få tillgång till dessa aktiviteter på annat sätt, kanske genom någon form av aggressiva handlingar.

Variera föremål och aktiviteter

Om personen lätt blir uttråkad kan man variera de föremål och aktiviteter som finns tillgängliga, så att det finns omväxling. Samtidigt är det ofta en viktig utmaning att på lång sikt försöka hitta och utveckla nya intresseområden för den som har begränsade intressen. Oavsett vilka aktiviteter eller föremål det gäller är det alltid bra att försöka ligga steget före och ge tillgång till denna stimulans innan de stereotypa beteendena uppstår.

En annan strategi är att erbjuda olika favoritsaker och aktiviteter utifrån förutbestämda tidsintervall, oftare än stereotypierna förekommer, oberoende av vad personen gör. Detta är en metod som i litteraturen kallas non-contingent reinforcement (NCR). Idén är att ge så mycket stimulans att motivationen till att göra de stereotypa beteendena minskar.

Om personen är överstimulerad

Om stereotypier främst förekommer när personen verkar vara överstimulerad kan man försöka begränsa källan till överstimulans. Handlar det om störande ljud kan det vara en god idé att låta personen använda hörselskydd. Man kan också blockera vissa ljudkällor genom att till exempel sätta en tennisboll på knarrande stolsben eller lägga in dämpande mattor. Ibland kan man öka avståndet till de störande ljuden, genom att placera personen i en annan del av klassrummet. Om det handlar om visuell överstimulans, alltså för mycket synintryck, kan det hjälpa att rensa i miljön på olika sätt. ”Störande” föremål inom synhåll kan läggas i lådor eller skåp. Kanske finns det tavlor eller affischer på väggarna som kan tas bort? På så vis blir synintrycken färre eller mindre överväldigande. Oavsett om det handlar om överstimulans via hörsel, syn eller andra sinnen är det mycket viktigt med individanpassning, så att förändringarna i miljön matchar den enskildes personliga behov.

Öka toleransen

Ett mer långsiktigt mål kan vara att lära sig tolerera en miljö med många sinnesintryck. För att öka toleransen kan man gradvis vistas allt längre tid i en stökig miljö. Eller så kan man vänja sig genom att göra miljön mer och mer stökig, i små steg.

Till exempel:

Först är Kalle i ett tyst rum ensam med en lärare. Sedan befinner sig en till person i samma rum, först sitter hen tyst men börjar sedan ge olika ljud ifrån sig.

En insats för att vänja sig vid sinnesintryck kombineras vanligen med att se till att personen har ett sätt att kommunicera att hen vill lämna eller förändra den överstimulerande miljön. Till exempel att kunna be om att få gå ut, ta rast eller att få volymen sänkt.

Utföra beteendet i lämpliga sammanhang

Ett annat sätt att minska stereotypa beteenden, oavsett om det hänger ihop med under- eller överstimulans, är att på ett tydligt sätt kommunicera till personen att det går bra att utföra beteendet i vissa sammanhang. Till exempel kan en person som onanerar i olämpliga miljöer få hjälp att komma till platser som passar bättre, såsom eget rum eller badrum.

Om beteendet inte bara förekommer i olämpliga sammanhang utan också alldeles för ofta eller för länge kan man successivt begränsa förutsättningarna, så att beteendet förekommer i rimlig omfattning. Att man till exempel kommer överens om hur ofta eller hur lång tid det är lämpligt att vara inne i badrummet.

Att förändra beteendets konsekvenser

För att uppnå en långsiktig förändring behöver oftast också beteendenas konsekvenser förändras.  Det kan innebära att man erbjuder extra mycket positiv förstärkning (andra aktiviteter eller saker som personen tycker om) när det stereotypa beteendet inte förekommer. Då kan personen upptäcka att det händer roliga eller intressanta saker när hen ägnar sig åt annat än de stereotypa beteendena. Att förändra konsekvenserna kan också handla om att uppmuntra funktionell kommunikation. När Kalle ber om att få lyssna på musik bör han få göra det varje gång i början, så att han lär sig att det lönar sig att kommunicera för att få tillgång till stimulans.  

Minska sensoriska upplevelser

En annan strategi kan vara att försöka minska det stereotypa beteendets sensoriska upplevelser, så att effekten inte längre blir lika givande. Till exempel att låta en person som biter sig i handen ha en handske på sig. För att detta ska gå att genomföra gäller det bland annat att ta reda på så mycket som möjligt om exakt vad det är som är stimulerande med beteendet.

Avbryta beteendet

Forskningen visar att ytterligare en effektiv strategi kan vara det som kallas ”response interruption and redirection” (Wong et al, 2014). Det handlar om att på ett noga planerat sätt avbryta det stereotypa beteendet och omedelbart hjälpa personen att utföra ett annat lämpligare beteende, som man har bestämt i förväg. Detta bör genomföras med stöd av personer som är utbildade inom beteendeanalys.

Just när Janne är på väg att stoppa grus i munnen blir han hindrad och får i stället en bit knäckebröd.

När Maria ställer en fråga som hon brukar upprepa många gånger besvarar läraren snabbt frågan och ställer direkt en annan enkel fråga tillbaka, som Maria då besvarar i stället för att repetera sin fråga.

Utvärdera insatsen

För att kunna utvärdera en insats är det nödvändigt att på något sätt mäta effekten.  Man behöver ha ett sätt att registrera hur ofta, hur länge eller hur intensivt ett beteende förekommer. Detta behöver göras både före, under och efter insatsen. Om man inte mäter beteendet kan det vara svårt att uppfatta en långsam förändring och därmed veta om man är på rätt väg eller inte. Personer utbildade i beteendeanalys kan hjälpa till med att utarbeta ett system för datainsamling.

Sammanfattning

Stereotypa beteenden kan minska om miljön förändras. Det gäller att förändra både vad som brukar hända före beteendena men också förändra vad som brukar hända direkt efteråt. Ofta är det svårt att få stereotypa beteenden att helt försvinna, men också en liten förändring kan leda till en förbättrad livskvalité, i form av att personen blir mer tillgänglig för inlärning, utveckling och socialt samspel.


Referenser:

Weiss, M. J. & Demiri, V. (2011). Jumpstarting Communication Skills in Children With Autism

Wong, C., Odom, S.L., Hume, K.,Cox, A. W.,Fettig, A., Kucharczyk, S., Brock, M. E., Plavnick, J. B., Fleury, V. P. & Schultz, T. R. (2014)  Evidence-Based Practices for Children, Youth, and Young Adults with Autism Spectrum Disorder

                                                                                           

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.