Eisenberg och Kanners diagnoskriterier för infantil autism

1943 beskrev Leo Kanner för första gången tidig infantil autism genom att räkna upp fem karaktäristiska symtom. Drygt tio år senare presenterade Kanner och hans kollega Leon Eisenberg två grundläggande kriterier för att definiera och avgränsa infantil autism.

Beskrivningen från 1943

I sin artikel från 1943 lyfte Kanner fram fem symtom som karaktäristiska för tidig infantil autism:

  1. Oförmåga att från livets början relatera på vanligt sätt till människor och i situationer.
     
  2. Oförmåga att utveckla språk i kommunikativt syfte.
     
  3. Tvångsmässig strävan att upprätthålla oföränderlighet.
     
  4. Starkt intresse för föremål vilka hanteras med finmotorisk skicklighet.
     
  5. God kognitiv potential inom vissa begränsade områden.

Efter det att Kanner publicerade denna artikel började en livlig debatt om huruvida tidig infantil autism var besläktad med barndomsschizofreni. Kanner argumenterade i sin artikel för att infantil autism var ett särskilt syndrom som var möjligt att tydligt avgränsa från barndomsschizofreni. Främsta skälet var att oförmågan att relatera till andra människor uppträder senast vid ett års ålder vid infantil autism. Kanner och hans kollega Eisenberg ansåg att infantil autism även kunde avgränsas från utvecklingsstörning eftersom barn med infantil autism hade goda förståndsmässiga förmågor, enligt deras uppfattning.

Kriterierna från 1956

Utifrån bland annat denna debatt om avgränsning från andra tillstånd identifierade Eisenberg och Kanner de två symtom som mer primära än de övriga symtomen. De presenterade dessa två symtom som grundläggande och obligatoriska kriterier för diagnosen infantil autism vid ett symposium för barndomsschizofreni år 1956.

De två kriterierna är:

  1. Extrem avskärmning eller ensamhet (autistic aloneness).
     
  2. Tvångsmässigt motstånd mot förändringar (the obsessive insistence on/preoccupation with the preservation of sameness).

Dessutom angav de en åldersgräns. Symtomen skulle visa sig under de två första levnadsåren för att vara diagnosgrundande.

Eisenberg och Kanner ansåg att oförmågan att på vanligt sätt relatera till andra människor var huvudstörningen vid infantil autism. De påpekade också att denna grundläggande brist kunde ta sig olika uttryck, från extrem avskärmning till kontaktförsök som utmärks av bristande förståelse för det sociala samspelets regler.

Språkavvikelser, som Eisenberg och Kanner beskrev ingående i sin artikel 1957, fanns inte med som ett kriterium. De såg språkavvikelserna som en följd av den grundläggande avvikelsen när det gäller mänsklig kontakt. Därmed var de varken obligatoriska eller grundläggande som kriterier betraktade.

Författarna konstaterade också att repetitivt beteende förekommer både hos barn med infantil autism och hos barn med andra typer av störningar. Barn med infantil autism är dock ensamma om att uppvisa en viss typ av ritualer och komplicerade rutiner.

Kriterierna publicerades 1957 i en artikel i Journal of Orthopsychiatry.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.