Aspergers syndrom jämfört med autism hos normalbegåvade personer

Det kan ibland vara svårt att avgränsa diagnoserna inom autismspektrumet från varandra. Framför allt gäller detta gränsen mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom hos normalbegåvade personer. Eftersom detta område är komplicerat är texten relativt svår.

Aspergers syndrom

Diagnosen Aspergers syndrom infördes i de officiella diagnosmanualerna i början av 1990-talet. Genom att definiera och urskilja Aspergers syndrom från de övriga diagnoserna inom autismspektrumet, ville man beskriva ett tillstånd som skilde sig från autistiskt syndrom i kvalitet, inte bara i grad. Dessutom skulle det vara praktiskt möjligt och meningsfullt att urskilja den nya diagnosen, till exempel genom att diagnosen kan ge vägledning om vilka insatser som är lämpliga eller om prognosen.

Ända sedan Aspergers syndrom blev en egen diagnos, har en livlig debatt pågått. Dels diskuteras om det är möjligt att urskilja Aspergers syndrom från autism hos normalbegåvade personer, dels diskuteras om en sådan skillnad i sådana fall är meningsfull.

Exempelvis kan ett yngre barn tydligt passa in på beskrivningen av autistiskt syndrom, medan samma barn som lite äldre passar bättre in på beskrivningen av Aspergers syndrom.

Att det finns olika åsikter bland forskare och läkare märks till exempel genom att det finns flera olika förslag till diagnoskriterier för Aspergers syndrom.

Autistiskt syndrom hos normalbegåvade personer

De flesta som får diagnosen autistiskt syndrom har också en utvecklingsstörning. Men omkring en tredjedel har en begåvning som ligger inom normalzonen. Ibland talar man då om autism hos högfungerande personer eller om högfungerande autism. Benämningen högfungerande autism är olycklig eftersom autismen knappast kan anses vara högfungerande utan endast personen. Högfungerande autism är inte någon definierad diagnos utan högfungerande är endast en specifikation av personens begåvningsnivå.

Språk och begåvning

Vid Aspergers syndrom och autistiskt syndrom är två kriterier desamma: brister i socialt samspel samt begränsade, repetitiva och stereotypa beteenden, intressen och aktiviteter. (Se diagnoserna i DSM-IV-TR). Huvudskillnaden i diagnosmanualerna mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom är kriteriet som handlar om kommunikation och språkutveckling. Detta kriterium gäller endast autistiskt syndrom. Vid Aspergers syndrom får det inte finnas någon tydlig avvikelse från den allmänna språkliga och kognitiva utvecklingen under de tre första åren, även om det kan finnas mindre avvikelser, till exempel svårigheter att förstå turtagning i samtal. Detta gäller också för utvecklingen av vardagsfärdigheter, adaptiva förmågor och liknande.

En person med Aspergers syndrom ska alltså vara normalt utvecklad när det gäller kognition, språk och adaptiva förmågor under sina första tre år. Det som avviker är en bristande förmåga till ömsesidigt socialt samspel och att personen har repetitiva, begränsade och stereotypa beteende, intressen och aktiviteter. Det finns inga åldersrestriktioner när symtomen ska debutera som vid autistiskt syndrom. Sammanfattningsvis kan därför Aspergers syndrom, enligt diagnosmanualerna, liknas vid autistiskt syndrom utan språklig försening och utan utvecklingsstörning.

Autistiskt syndrom är en ”tyngre” diagnos än Aspergers syndrom och därför ska den diagnosen sättas i första hand om kriterierna för båda syndromen skulle vara uppfyllda.

Diagnoskriterierna är problematiska

Många läkare har uppmärksammat att endast ett fåtal individer helt och hållet uppfyller kriterierna för Aspergers syndrom så som de anges i diagnosmanualerna. Anledningen är att de flesta har en avvikande språklig utveckling som barn. Det är tveksamt om ens de barn som Hans Asperger beskrev 1944, och som varit utgångspunkt för definitionen av Aspergers syndrom, skulle få den diagnosen om man strikt följer dagens diagnosmanualer.

Utifrån kriterierna i dagens diagnosmanualer skulle de flesta individer som får diagnosen Aspergers syndrom egentligen få diagnosen autistiskt syndrom, trots att de vid sex- till åtta års ålder liknar de barn som Hans Asperger beskrev, snarare än de barn som Leo Kanner beskrev. (Kanners beskrivningar har varit utgångspunkten för kriterierna för autistiskt syndrom.)

Christopher Gillberg har därför formulerat kriterier direkt utifrån Hans Aspergers beskrivningar. Gillberg menar att dessa kriterier är bättre anpassade till verkliga förhållanden och problemet med den tidiga språkutvecklingen har fått en lösning (Se artikeln om Gillberg och Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom).

Det finns också barn som när de är yngre mycket tydligt uppfyller kriterierna för autistiskt syndrom. Däremot passar de mycket bättre in på Aspergers syndrom när de kommer upp i skolåldern.

Diagnosen fyller ett behov

Även om det finns problem med diagnoskriterierna för Aspergers syndrom, anser de flesta forskare och läkare att diagnosen Aspergers syndrom behövs och gör nytta. Framför allt gäller det för en viss grupp relativt högfungerande personer med autismliknande störningar utan utvecklingsstörning och med ytligt sett utmärkt språkförmåga.

Bland andra Lorna Wing och Christopher Gillberg menar att man kan se diagnoskriterierna för Aspergers syndrom som ett verktyg för att urskilja personer med särskilda brister inom områdena socialt samspel, kommunikation och beteende. Det är en grupp som antingen inte uppfyller kraven för autistiskt syndrom helt och hållet eller, om de ändå gör det, av någon anledning ger intryck av att vara alltför ”normala” för att diagnosen autistiskt syndrom skulle vara lämplig.

Fyra viktiga frågor

Det finns flera frågeställningar angående den diagnostiska klassificeringen av Aspergers syndrom som fortfarande diskuteras. De viktigaste är:

  1. Om det får finnas tal- och språkavvikelser.
     
  2. Om klumpighet är en speciell markör jämfört med autism hos normalbegåvade personer.
     
  3. Om IQ kan ligga under normalvariationen (under IQ 70).
     
  4. Om utvecklingen kan vara avvikande från det typiska under de tre första levnadsåren.

1. Tal- och språkavvikelser

De internationella diagnosmanualerna, DSM-IV-TR och ICD-10, säger att det vid Aspergers syndrom inte ska förekomma annat än subtila tal- eller språkproblem i förhållande till normal utveckling. Men det verkar inte stämma med verkligheten. Bland annat är entonig röstmelodi, pedantiskt tal, svårigheter med språkets sociala användning och olika typer av förståelsesvårigheter mycket vanliga vid Aspergers syndrom. Gillberg och Coleman menar också att språkinlärningen vid närmare observation ofta tycks vara annorlunda jämfört med normal utveckling. Dels verkar det vara vanligt med en viss försening. Dels tycks det vara vanligt, att när barnet väl börjar tala, nästan på en gång utvecklar ett nästan perfekt vuxenspråk.

2. Motorisk klumpighet

Under en period trodde man att motorisk klumpighet var något som skilde personer med Aspergers syndrom från dem med autistiskt syndrom. Vi vet nu att detta inte stämmer utan att motorisk klumpighet är vanligt även vid autistiskt syndrom (liksom vid adhd). Klumpighet kan inte användas som ett symtom för att skilja mellan Aspergers syndrom och autism hos normalbegåvade personer.

3. IQ

IQ hos personer med Aspergers syndrom kan i undantagsfall ligga på nivå av lätt utvecklingsstörning. I diagnoskriterierna står det att den kognitiva utvecklingen ska vara normal under de tre första levnadsåren. Det finns barn med diagnosen Aspergers syndrom som verkar ha haft en normal kognitiv utveckling under de första åren, men som ändå har en lätt utvecklingsstörning i skolåldern.

4. Normal utveckling under de tre första åren

Många läkare, däribland Hans Asperger själv, har inte iakttagit att utvecklingen under de tre första levnadsåren skulle vara helt normal vid Aspergers syndrom. Det tycks vara ovanligt att en person som får diagnosen Aspergers syndrom har uppvisat en utveckling av till exempel kommunikativa beteenden i början av livet som är helt utan avvikelser.