Porträtt av Hans Asperger

Hans Asperger föddes utanför Wien 1906 och dog i Wien 1980. Han reste förhållandevis lite i sitt liv, han läste, skrev och publicerade sig bara på tyska och han tycktes sakna ambitioner att utanför den snävaste kretsen som omgav honom i hemstaden sprida kunskap om de upptäckter han gjort om fler än 400 barn med ”autistisk psykopati”. Troligen har dessa faktorer bidragit till att Aspergers syndrom idag är mycket litet omtalat jämfört med Kanners syndrom (infantil autism). Båda tillstånden beskrevs första gången 1943-1944. Kanner och Asperger möttes aldrig. Asperger har citerat Kanner, men Kanner inte Asperger.

Asperger föddes på en bondgård som äldst av två söner. Den yngre brodern dog under andra världskriget i slaget vid Stalingrad. Hans mor kom från en bondesläkt. Detsamma gällde hans far, som beskrivs av Aspergers dotter som en allvarlig och hårt arbetande man. Tidigt befanns Hans Asperger besitta speciella talanger på det språkliga området och redan under de första skolåren citerade han ständigt Österrikes nationalskald Grillpartzner. Under hela sitt liv var han känd för att återge en begränsad mängd citat, som ofta också gällde egna uttalanden. Han hade svårt att få nära vänner och uppfattades som ”distanserad”.

I Jugendrörelsen träffade han under 1920-talet ett fåtal kamrater som han höll kontakt med hela livet. Han doktorerade 1931 och tog över ledningen av Läkepedagogiska Stationen vid Universitetsbarnkliniken i Wien 1932. Han gifte sig 1935 och fick fem barn, varav två döttrar blivit läkare (en av dem barnpsykiater, nu verksam i Zürich). Två döttrar och en son blev lantbrukare.

Asperger själv var barnläkare med ett speciellt intresse för »psykiskt abnorma barn». Under andra världskriget arbetade han först vidare med sina skrifter och publicerade i Archiv fur Psychiatrie 1944 (inlämnad oktober 1943) ”Die autistischen Psychopaten im Kindesalter”. Under krigets slutår var han soldat i Kroatien. Han var tacksam under resten av sitt liv att han ”sluppit döda någon”. År 1946 övertog han ledningen av barnkliniken. Bland eleverna märktes Andreas Rett, som dock troligen inte hade något närmare samarbete med Asperger. År 1977 blev Hans Asperger professor emeritus. Han arbetade in i det sista och höll en föreläsning sex dagar före sin död.

Hans publikationslista omfattar 359 arbeten, varav ett handlar om ljusexpositionens betydelse för halten av melatonin i hjärnan. Flertalet utgör dock variationer på två teman: ”autistisk psykopati” och ”döden”.

Hans Asperger beskrevs av sin dotter, Maria Asperger-Felder, vid en intervju som Uta Frith och jag gjorde i Zürich i september 1989 som distanserad, ”onåbar”, märkligt och intensivt intresserad av det tyska språket, ständigt upptagen av citat, välmenande men med en tendens till utbrott om någon skämtade med honom, isolerad från familjen och utan egentligt intresse för umgänge. Han gick alltid och lade sig mycket tidigt. Han var vänsterhänt och motoriskt synnerligen oskicklig, men älskade trots detta att vistas i skog, mark och bergsterräng.

Det är uppenbart, om man får tro dotterns beskrivning, att Hans Asperger själv måste ha haft god personlig kännedom om den typ av problem som han själv ansåg vara grundläggande i den autistiska personlighetstörningen.

Ursprungligen publicerad i Läkartidningen, volym 87, Nr 38, 1990.

Vi vill uttrycka vårt tack till Christoffer Gillberg och Läkartidningen för tillståndet att publicera denna artikel.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.