Min storebror har autism

Många syskon till personer med autism eller Aspergers syndrom blir ansvarstagande och hjälpsamma redan tidigt i livet. Andra kan känna bitterhet hela livet över att de inte fick tillräckligt mycket uppmärksamhet av föräldrarna.

”Jag växte upp som lillasyster, och storasyster, till Christer. Han har autism och utvecklingsstörning och är tre år äldre än jag. Jag har funderat mycket på hur min uppväxt har påverkat mig. Det gör väl alla, och för alla är det svårt att göra sig en objektiv bild av hur det verkligen var då. Vi har bara våra egna bilder.

Men att Christers egenheter kom att prägla mina tidiga år är nog inte för mycket sagt. Jag växte ju snart förbi honom i förstånd, lekförmåga och kompisrelationer.

– Sussi, kan du passa Christer ett tag? Så lät det ständigt från mamma och pappa. Jag fick börja med det mycket tidigt, och det fortsatte länge. Pilla i honom lite smörgåsbitar medan han satt och drömde sig bort vid matbordet, hjälpa honom att hinna få fram snoppen för att inte kissa i byxorna, vänta på honom när han bestämt sig för att inte vilja gå hem från sandlådan eftersom han hade hittat några gamla leksakshjul där. Han ville snurra på dem ett tag till. Han kunde bli stående framför en papperskorg på stigen hem och börja rota i den efter skatter som till exempel en bit stanniolpapper.

När han ville, så kunde han springa ganska fort, men annars var han långsam i allt. Cykla var förstås likadant. När han som tioåring lärde sig cykla själv så satte han av i en väldig fart, vilket ställde särskilda krav på mig att hänga med. Under en period hade han epileptiska anfall också, och då fick jag vara särskilt på min vakt. Mamma och pappa var ständigt oroliga att han skulle ramla eller skada sig på något sätt vid ett anfall.

Så jag blev omhändertagande och uppmärksam. Blev van att försvara den svage, för det är klart att Christer blev retad av de andra barnen på gården. Och eftersom jag tyckte om honom, eller snarare kanske därför att han var som en del av mig själv, så måste jag försvara honom.

– Ni ska inte vara dumma mot mindre, kunde jag säga. Men han är ju inte mindre, sade de, han är ju större än vi. Jamen inuti, sade jag, och då visste de inte vad de skulle svara. Jag blev kanske litet lillgammal och förståndig som små barn kan bli när de får ta ansvar.

Jag tror att vi hade ett ovanligt fysiskt förhållande till varandra. Jag tyckte om hans lena kinder, och den mjuka huden i hans nacke där håret slutade. Jag älskade när vi kurade ihop oss under täcket tillsammans när mamma och pappa började lämna oss ensamma någon kväll. Vi höll varandra ofta i handen eftersom jag skulle se till att han kom med. Hans händer var stora och mjuka. Han tyckte inte om när mamma ville krama och pussa honom, men när jag kelade med hans nacke blev han lugn och glad.

Men sen när jag blev tonåring var det jobbigt. Jag blev den där tjejen som hade en koko brorsa. Jag önskade att jag hade haft en vanlig bror. Jag skämdes, och ville inte visa mig ute med honom. Och så skämdes jag över att jag skämdes. När han – sent, långt efter att jag fått mens – började bli sexuellt intresserad och onanerade därhemma tyckte jag det var jätteäckligt. Då brydde jag mig inte om hans lena kinder eller mjuka nacke längre.

Jag har träffat på många som har varit syskon och som känner att de fick ta emot alldeles för mycket som barn. De kunde bli slagna av sitt syskon eller bitna och rivna. De tycker att deras föräldrar aldrig förstod vad de fick utstå och inte visade dem lika mycket omtanke och kärlek som deras syskon med funktionshinder fick. De orkar ofta inte träffa sin bror eller syster som vuxna, det river upp för många sår. Samtidigt är de tyngda av samvetskval över att de inte gör tillräckligt. Det kan vara ruskigt komplicerat. Men så var det aldrig för mig.

Jag utbildade mig på Socialhögskolan, och nu jobbar jag som LSS-handläggare i kommunen. Klart att jag har stor fördel av mina egna erfarenheter. Jag skrev specialarbeten om autism och är något av ”expert” i min kommun efter diverse kurser och utbildningar. Jag reser hem till mina föräldrar varannan helg tillsammans med min bror som bor på ett gruppboende här i stan. Nu har vi ett osentimentalt och rakt förhållande till varandra som jag tror han uppskattar. Och han är min bror på riktigt.”

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.