Eriks bror har Aspergers syndrom

Erik som är 12 år tycker att hans två år yngre bror Kalle som har Aspergers syndrom är en bra brorsa. Han är rolig på många sätt. Han kommer ihåg saker och lägger märke till små saker som kan vara bra att veta. Men det händer också att de blir osams, och ibland skäms Erik över Kalle.

– När vi skulle låna en båt i somras och alla fem i familjen funderade över hur vi skulle skaffa flytvästar, så kunde Kalle helt självklart tala om att det hängde fyra stycken under däck på den där båten, berättar Erik. Det hade ingen annan lagt märke till.

– En annan bra sak är att han känner alla mänskor, alltså alla vuxna. Han slår sig i slang med vem som helst och sen kommer han ihåg dem mycket noga. Och eftersom han är en sån ovanlig tioåring, som pratar så vuxet, så kommer de ihåg honom också. Skolvaktmästaren till exempel. Han och Kalle gillar varandra. Kalle får vara med honom varenda rast om han vill, och sätta på och stänga av fläkten och pannan och allt vad det är. Jag kan ha nytta av att vara hans brorsa.

Hemma leker Kalle egentligen mest med sin lillebror som bara är sex år. De har mycket kul ihop, och det tycker Erik är skönt, för då är Kalle sysselsatt och kommer inte in i Eriks rum hela tiden som han gjorde förut.

Pojkarnas pappa Sven-Erik tycker också att de tre bröderna har mycket glädje av varandra, även om Kalle är mycket speciell. Hans storebror är väldigt beskyddande och omhändertagande mot honom, och har varit det ända sen de var små. Inget grannbarn fick så mycket som nudda Kalle förrän Erik var framme och sade ifrån. Och det där fortsätter också nu när de går i samma skola.

– Erik kan till exempel säga till oss på kvällen att han tycker att vi ska ta upp med Kalles lärare att det finns några tjejer som brukar reta Kalle på rasterna, berättar Sven-Erik. Eftersom Kalle inte alls hänger med i deras spel, gör de sig löjliga över honom och fnissar och fånar sig. Erik tycker det är trist för Kalle, och oroar sig för att den där stilen ska sprida sig på skolgården. Han tar verkligen ansvar för sin yngre bror, även om det inte alltid är lätt.

Ibland blir de osams, och då verkar det vara Erik som lider mest av det.

– Häromdagen blev Erik arg på Kalle här hemma för att han bara ville lyssna på ett och samma band hela tiden, berättar deras mamma. Kalle kan verkligen vara tröttsam. De råkade i gräl på allvar och jag hörde röstnivån successivt öka därnere. Till slut blev Erik alldeles utom sig och skrek otidigheter till honom och sade att han verkligen inte tänkte hålla på och dalta med honom hela livet. Sen började han storgråta och rusade därifrån, medan Kalle lugnt fortsatte att pyssla med sina verktyg som är det han bryr sig mest om här i världen.

När mamman sökte upp sin stora pojke efter en stund, var han fortfarande ledsen. Långsamt kröp det fram att han tyckte det var väldigt jobbigt med Kalle i skolan. Han berättade att Kalle till exempel hade kommit inrusande i Eriks klass mitt under en lektion. Utan att stanna upp ett enda ögonblick som andra barn skulle ha gjort när han såg 30 par ögon riktas mot sig, hade han bara rusat rakt på Eriks bänk och sagt högt och tydligt att Erik måste komma och hjälpa honom med toadörren.

– Det kunde jag väl göra, sade Erik. Men det blev så pinsamt. Alla de andra började fnissa och tjejerna tittade på varandra, och killarna började komma med fåniga kommentarer. Jag blev så arg på Kalle, så jag bara skrek åt honom. Han såg helt rädd ut. Så då fick jag dåligt samvete för det. Det var ju egentligen inte hans fel. Han kan ju inte rå för att toadörren inte gick att låsa. Det är bara det att det inte är så lätt att ha en brorsa som inte förstår hur det känns för mig.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.