Att vara särbor passar oss

Relationen mellan Henrik och hans flickvän, som båda har Aspergers syndrom, började som en intellektuell kontakt på nätet. Utifrån den har de senare kunnat utveckla en relation som bygger på deras behov av både integritet och närhet.

”Min flickvän har också Aspergers syndrom. Vi är särbor, och det tänker vi nog fortsätta med. Jag har adhd också, så jag kan vara ganska rastlös, och vi har kommit fram till att det är lika gott att inte riskera vårt förhållande genom att slita hårt på det.

Som det är nu fungerar det ganska bra. Varannan helg är vi hos henne och varannan hos mig. När jag går till henne tar jag med mig min egen mat, för jag äter samma sak hela tiden. Jag vill inte ha något annat, jag tycker mat är bränsle för kroppen och inget mer. Hon varierar litet mer, i alla fall till middagen, men på det här viset får var och en sitt och kan äta när den är hungrig. Vi behöver inte sitta till bords tillsammans och känna oss fåniga.

Hon har ett arbete sen rätt lång tid, medan jag har gått igenom en massa olika utbildningar och projekt som i allmänhet mynnat ut i nya sjukskrivningar. Det gör att jag kan träna på dagarna och besöka mina föräldrar. Eftersom hon måste stiga upp rätt tidigt på vardagarna vill hon sova länge på lördag och söndag. Jag kan aldrig sova längre än till halv sex. Sen måste jag upp och greja. Det är lättare hos mig för jag har mera plats än hon. Om jag bor över hos henne får jag gå ut en stund på morgonen.

Tillsammans går vi i affärer och tittar på sånt vi är intresserade av: apparater och tekniska prylar av olika slag, och ibland går vi på bio. Fast oftare hyr vi någon video och sitter hemma och tittar. Jag hjälper henne med hennes dator som har krånglat, vi lyssnar mycket på musik och så läser vi poesi. Rättare sagt, var och en läser poesi för sig själv, men ofta är det sådant som vi skickat till varandra på mejlen.

Ibland kan jag tänka att det bästa kanske vore om vi bara umgicks på mejlen. Då blir det mycket mindre risk för missförstånd, man kan skriva hur kort eller långt man vill och man kan läsa när man är på humör att läsa. Kanske är vi tillsammans mest därför att man ska vara tillsammans med nån. Det är ju sånt som brukas. Men det kan vara svårt att veta vad man ska göra när man träffas. Gå promenader är bra, men jag vill gå mycket fortare än hon, så hon säger att jag hetsar, och jag tycker hon såsar.

Vi fick kontakt på nätet, genom att vi hade samma diagnos. Annars tror jag ingen av oss skulle ha vågat närma sig en annan människa så mycket som vi har gjort. Vi fick lugn och ro att lära känna varandra och förklara våra egenheter för varandra innan vi möttes första gången. Jag har svårt med närhet, och framför allt med lätt beröring. Ta folk i hand tycker jag är plågsamt, så jag brukar för det mesta lyckas hålla mig undan från det. Men eftersom hon visste om det så behövde jag aldrig göra det med henne. Hon är väldigt kittlig, så det har jag fått lära mig ta hänsyn till. Klart att andra kanske skulle kunna tycka att vårt samliv är ovanligt, men vi har tid på oss att utforska och utforma det som vi vill.”