Vem ska föra hans talan?

Roberts föräldrar som är i 70-årsåldern funderar mycket över hur det ska bli för Robert när de är borta. Visserligen har han det bra på sitt gruppboende och dagcenter, säger de, men ändå finns risken att ingen bryr sig riktigt.

– Han kommer hit varannan helg. Helst vill han resa hit ut redan på fredagsmorgonen och inte fara tillbaka förrän söndag kväll. Ja, egentligen skulle han väl vilja åka tillbaka först på måndagen, och komma hit varenda helg. Det är svårt att säga nej till honom när man vet hur glad han blir, även om vi tycker att han numera har det ganska bra i sitt gruppboende.

Roberts föräldrar är båda över 70 nu, och Robert som är 39 är deras tredje barn. Att han var utvecklingsstörd var tydligt redan från tvåårsåldern, men att han också har autism är något som de har fått reda på först de senaste åren.

– Vi har alltid varit intresserade av hur han uppfattar saker, så en del grejer kom vi på för egen maskin, säger hans pappa. Som att han tyckte om att vi tittade på almanackan tillsammans och kryssade för hur länge han skulle vara här. Eller att vi skrev ett schema ihop med honom på en liten griffeltavla på morgonen, så att han vet precis vad som gäller för hans dag. Vi hade kanske inte satt det riktigt så i system som vi gör nu, och han hade inte samma metoder på gruppboendet, hemma hos oss och på dagcentret som han har idag. Nu lämnar vi liksom över till varandra och använder samma system överallt. Det verkar som enkla saker, men Robert gillar dem väldigt mycket och är noga med det. Eftersom vi tjatat får han också fortsätta att ha lektioner några timmar i veckan trots att han inte går i skolan längre. Så han blir allt bättre på bokstäver och siffror.

När Robert kommer till föräldrarna över helgen har han en hel del fasta sysslor att göra. Han gillar maskiner som låter mycket, så han dammsuger, klipper gräs, sågar ved som han sen staplar och bär.

– Somliga saker är verkligen till hjälp, som gräsklippningen, säger hans mamma. Men annat måste man förbereda så mycket, att man lätt kan tycka att man skulle göra det fortare själv. Det gäller sådant som att duka, där man liksom måste knuffa på varje moment. Och dammsugningen är inte heller riktigt självgående. Nu menar jag inte att han ska komma hem och vara betjänt hos oss, men det är klart att det kunde vara bra med hjälp. Det är en ganska stor anspänning att ha honom här över helgen. Vi kan till exempel inte träffa andra då, för vi kan inte lämna honom ensam, och han passar inte precis att vara med på bjudningar. Så det påverkar vårt liv ganska mycket.

Ju äldre de blir desto besvärligare kommer det att bli att ta emot Robert, men de vet inte heller hur det ska bli för dem själva när de inte klarar bilkörning och annat. De flesta människor har inte planerat för ålderdomen.

– En sak som jag är nöjd med, säger hans mamma, är att jag har varit god man för honom sen många år. Jag har placerat hans pengar bra, så han har faktiskt litet att ta av. Det blir ju en del pengar sammanlagt om man ser till att han inte slösar bort dem. Han har kunnat få en bra dator och TV, och kunnat resa utomlands med sin kontaktperson ett par gånger.

Hon visar på en anslagstavla med bilder från resorna. Robert ser glad ut. En annan tillgång är att Roberts syskon är engagerade i hans liv, de kommer att kunna se till hans intressen fram över. Så föräldrarna hoppas att han ska slippa det som de är allra mest oroliga för: att ingen ska bry sig riktigt. Visst, han kan ha tur med kontaktman och personal. Men han kan också ha otur, och hamna mellan alla stolar. Om inte hans syskon fanns skulle det inte finnas någon som kan föra hans talan.