En sorg och en glädje

När Elisabeth var fem år tvingades hennes föräldrar lämna henne till en ”sinnesslöanstalt” långt borta. Men de förlorade aldrig kontakten med sitt barn som många andra gjorde då på 1950-talet. Här berättar Elisabeths mamma.

”Att mitt barn föddes med en utvecklingsstörning har jag ju vetat från början. På den tiden – Elisabeth är 52 år nu – fick man inte behålla ett sådant barn hemma. Vi fick lämna henne till ett stort sjukhus som kallades sinnesslöanstalt när hon var fem år. Det var hemskt, men doktorn sade att det skulle vara det bästa för henne. Många föräldrar lämnade sina barn där och hörde aldrig av sig mer. Jag har ofta funderat på hur de barnen har klarat sig i livet. Rättare sagt, jag vill helst inte tänka på hur många av dem som antagligen hade kunnat få det så mycket bättre än vad det blev, även om jag inte har några absoluta mått för livskvalitet.

Men vi ville fortsätta att ha kontakt med Elisabeth. Jag reste dit kanske en gång i månaden, och eftersom jag hade en släkting i närheten kunde jag vara tillsammans med henne i några dagar då. Dessutom tog vi hem henne varje sommar så hon fick följa med på landet ett par månader – vi var lärare - och allt det där betydde nog mycket för henne. Hon älskade att bada i sjön, och hennes pappa och hon hade mycket kul då. Vi tog hem henne på sportlovsveckan också, hon blev ganska bra på att åka skidor.

Det är klart att det är en sorg när ens barn inte uppfyller de förväntningar som man har när man väntar ett barn och när det ska börja utvecklas. Man går igenom olika perioder av sorg, men sån som människan är så anpassar man sig och accepterar det så småningom. Fast det kommer nya omgångar av sorg. När ens jämnåriga släktingar och vänner börjar fundera över sina barns yrkesval och sen giftermål. Vi fick aldrig ordna något bröllop för vår dotter. Och sen när de andra började få barnbarn, det blev en ny krisperiod för mig. Det är mycket vi inte har kunnat vänta och hoppas på.

Men det har inneburit mycket glädje också. I synnerhet under de senaste tio åren sedan Elisabeth fick diagnosen autism så är det mycket som har förändrats till det bättre. Framför allt gör det enorm skillnad att hon har flyttat, så att vi nu bor i samma stad. Hon är till freds både i sitt gruppboende och på dagcentret, och så kan hon vara hemma hos mig var och varannan helg. Hon har blivit otroligt mycket lugnare sen hon började ha schema och rutiner för allting.

Vi har ju förstått att hon på sätt och vis har mått väl av institutionernas inrutade liv redan från början. Hon var till exempel duktig på att väva, och de lugna rutinerna kring det tror jag har gjort henne mycket gott. Men dessemellan hade hon perioder när hon var mycket rastlös och orolig, och tjatig rent ut sagt. Det har minskat mycket nu, så det är mycket roligare att vara tillsammans med henne. Att se hennes framsteg och lära mer om autism har varit ett slags kick för mig på gamla dar och jag är ledsen att hennes pappa inte hann vara med om det.

Jag kan inte annat än känna mig lycklig över att det nu finns en mycket mänskligare hållning till människor med funktionshinder. Att det finns mellanformer mellan att lämna bort sitt barn för gott, och att bli sittande med hela ansvaret själv. Jag vet att många föräldrar måste kämpa hårt för att deras barn ska få den hjälp de behöver, och så skulle det inte behöva vara. Men om man jämför med den okunnighet som rådde förr, så måste man i alla fall säga att mycket har gått framåt.”

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.