En oerhörd maktlöshet

Hela hennes liv har präglats av sonens öde. Hon har stångat sin panna blodig många gånger mot missförhållandena inom den rättspsykiatriska vården, där Mattias tillbringat de senaste fyra åren.

Mattias mamma är en stark personlighet. Hon har slagits för sin son ända sedan hans svårigheter började visa sig i tonåren. Dessförinnan visste hon ju att han var en litet ovanlig och udda pojke, men hon hade aldrig kunnat förutse hur hans liv skulle komma att gestalta sig. Han fick diagnoserna Aspergers syndrom och Tourettes syndrom vid 19 års ålder. Nu är han 26 år och vårdas inom rättspsykiatrin sedan över fyra år. Han är normalbegåvad.

Hela Eva-Lenas liv har präglats av sonens svårigheter, och hon våndas över att inte ha räckt till för de andra tre barnen så som hon hade velat. När läget tyckts någorlunda hoppfullt för Mattias har hon känt sig glad, när det har krisat igen har hon varit nedslagen. Hon har tvingats läsa in sig på diagnoserna, gått på kurser och seminarier och lärt känna dem som är auktoriteter på området i Sverige. Hon har fått svälja sin stolthet många gånger för att kunna be om hjälp. Hon har bara orkat arbeta deltid i sitt yrke och hennes förmåga att hålla ihop äktenskapet och senare relationer har blivit lidande.

– Men om man har ett barn som inte själv kan tala för sig så måste man ju försöka ge röst åt hans behov. Man har inget val, säger Eva-Lena och visar den lista på politiker och tjänstemän i hennes kommun som hon har mejlat till och ringt, bara under de senaste veckorna. Under de sex år som har gått sedan Mattias dömdes för olaga hot, ofredande och misshandel har han flyttats tio gånger mellan olika sjukhus. I sammanlagt 18 månader har han hållits isolerad. När han inte förstår situationen eller känner sig provocerad kan han slå till eller bita människor. Då blir det isoleringen på nytt, trots att han har svårt att förstå sambandet mellan orsak och verkan. Så småningom har han vant sig vid isoleringen, och tycker antagligen att den åtminstone är tyst och lugn.

Personer med diagnoser inom autismspektrum behöver få hjälp att förstå och överblicka sin situation, men Mattias har i stället fått hjälp att bli förvirrad och passiviserad. Han har tvingats leva i bullriga och oförutsägbara miljöer. Han har inte haft en chans att förstå varför han blivit flyttad, och följden är att han skapat sig ett eget mönster av förklaringar. Han tror ibland att förhållandena styrs av en psykolog som han träffade för länge sen, och vars sambo det var som han angrep den gången när han blev åtalad och dömd.

När han berättar sådana saker anser de medicinska experterna att han är psykotisk. Då får han medicin, neuroleptika, vilket han har svårt att tåla, det vet Eva-Lena. Men hur mycket väger Eva-Lenas erfarenhet av hur hennes son reagerar på vissa preparat, emot läkarnas expertkunskaper inom psykiatri och farmakologi?

– Det är ju inte ens säkert att jag har rätt, säger Eva-Lena. Mattias kan mycket väl både vara psykotisk och realistiskt förvirrad genom sitt autistiska handikapp. Man borde i alla fall på allvar pröva hur han skulle utvecklas om folk med specialkunskap i autismpedagogik fick gestalta hans omgivning. Men det är ju inte gjort i en handvändning, och han har aldrig fått tid att komma längre än till begynnande framsteg. Att vara mamma till Mattias innebär en oerhörd maktlöshet.