Diagnosen främmande i början

– Vi var väldigt skeptiska när Erik fick diagnosen Aspergers syndrom, berättar Eriks pappa. Det hänger väl ihop med flera saker, men framför allt att min mamma är inställd på psykologiska orsaker. Nu tycker vi det är bra att han fått en diagnos.

Farmor jobbar med barn och hon var övertygad om att Eriks kamratsvårigheter hängde ihop med att han inte hade några syskon hemma, och att hans föräldrar skildes när han var liten. De andra svårigheterna trodde hon bara handlade om mognad.

– Så enkelt är det tyvärr inte, det har vi förstått med tiden. Och i efterhand tycker vi att vi kan se mönstret i hans beteende ända från småbarnstiden. Hans aspergerdrag blir allt tydligare.

Vad föräldrarna först märkte var Eriks problem med munmotoriken, han dreglade mycket och talade sluddrigt och svårförståeligt. Så från treårsåldern fick han gå hos en talpedagog. Det var efter fyraårskontrollen som han blev remitterad till neuropsykiatrisk utredning och fick diagnosen Aspergers syndrom. Men det kändes inte alls rätt för föräldrarna då. De tänkte att han säkert skulle lära sig tala rent med tiden, och att det var onödigt att göra så stort väsen av saken.

– Han var väldigt rädd för allt möjligt som liten. Jag minns en gång när jag skulle gå med honom till frisören ihop med en granne och hennes pojke. De två gick glada in och började mixtra med frisörstolen, hennes pojke var så nyfiken. Men Erik vägrade ens gå med in och titta, utan satt hellre kvar i sin vagn ute i kylan och mörkret och skrek när jag gick in.

Han älskade vatten, i timmar kunde han hålla på och tvätta sig och låta vattnet rinna över händerna. Ibland satt han och vaggade på ett stereotypt sätt vid bordet, och rätt ofta gick han och lade sig i sin säng och drog täcket över sig och bara låg, halvt frånvarande, och tittade i taket.

– Egentligen hade han ganska många typiska beteenden, det var bara vi som inte uppfattade det. Idag ser vi annorlunda på diagnosen. Hade han inte fått den då så hade vi haft mycket stora problem senare, när han började skolan till exempel.

Idag är Erik tolv år och går i vanlig klass med en assistent på halvtid. Han är en hejare på att minnas detaljer, man kan alltid fråga honom om när man var i stan förra gången eller hur många skruvar som behövs till en lampa man har köpt. Verktyg är hans specialintresse. Trots att han inte är händig alls, försöker han komma över så många sorters verktyg som möjligt och har dem hängande på en lamellskiva i sitt rum.

Trots ett flitigt tragglande har han haft svårt att lära sig läsa flytande, och att skriva går krattigt. Han är en pojke som börjar prata med alla vuxna, så han känner alla i trakten och är omtyckt av dem, men jämnåriga har han svårare med. Han har inga kontakter med andra barn efter skolan, så det är inte så lätt att hitta meningsfull sysselsättning åt honom efter skolan. Risken är att han bara sitter och donar med sina verktyg. Han är mycket rutinbunden, och föräldrarna önskar att de kunde få avlastning en kväll i veckan till exempel. Om han hade en kontaktman som kunde ta med honom på sport eller andra fritidssysslor, så kunde han kanske få litet nya intressen, och föräldrarna litet större frihet.