Reaktioner efter diagnos

Många föräldrar reagerar med lättnad när deras barns svårigheter kan betecknas med en diagnos. Symtomen försvinner inte för det, tvärtom är det kanske först nu man förstår deras verkliga omfattning.

Själva det faktum att man kan sätta namn på problemen och beskriva dem betyder ofta en inledning till att definiera och förstå dem bättre. Det kan göra att man kan förhålla sig litet kallare till svårigheterna, att man inte blir lika arg på sitt barn, eller ledsen. Man får en mer realistisk bild av styrka och svagheter. Det betyder också att man har något svart på vitt att visa för skola och andra myndigheter, man kan visa att man har rätt till stöd och hjälp.

De flesta som säger att en diagnos kan bli en ”negativ stämpel” är inte själva berörda av problemen. För barnet och föräldrarna som är direkt inblandade finns problemen före diagnosen. Det är symtomen som gör att barnet kan bli ”stämplat” eller mobbat eller utanför, medan diagnosen utgör förklaringen och möjligheten att bekämpa, eller acceptera, utanförskapet.

De som får en diagnos som vuxna, berättar ofta att de har känt ett utanförskap så långt de kan minnas. Diagnosen kan då ge en nyckel till vad det beror på. Man förstår sina egna reaktioner på ett nytt sätt, kan sätta ord på dem och förklara dem för andra, både för familjen, vänner och arbetskamrater. Kanske kan det betyda att man har möjlighet att skräddarsy sin omgivning på ett nytt och mera hållbart sätt.