Föräldragruppen – ett bra stöd

I en förort till Stockholm har en pappa tagit initiativ till en grupp som träffas varannan vecka. Barnen har olika neuropsykiatriska diagnoser, men problemen och glädjeämnena är på många sätt liknande. Här kan man både gråta och skratta.

– Det var när jag träffade på en pappa i ett av grannhusen som också hade ett barn med störning inom autismspektrumet, som jag började prata med min fru om att vi skulle starta en cirkel. Den ena kontakten ledde till den andra. Man träffar ju andra föräldrar på habiliteringen och barnavårdscentralen och när man hämtar och lämnar barnen till dagis eller fritids. Vi har också fått med några föräldrar som har barn i mellanstadiet, och att ha olika åldrar med har varit väldigt givande för oss.

Det började med en studiecirkel kring en bok. Nu har en del av oss träffats mer eller mindre regelbundet i två år nu. Vi bor alla inom gångavstånd.

Det behöver inte vara märkvärdigare än så. Eftersom många av de här barnen har svårt att vänta om föräldrarna bara råkas ute och vill prata en stund och svårt att acceptera att främmande ringer på för att titta in på en kopp kaffe, så har det varit bra att schemalägga träffarna. En period lånade de dagislokalen i området, och det hade fördelen att en del av barnen kunde hålla till i den stora leksalen medan föräldrarna satt och pratade. Nu träffas de hemma hos varandra varannan tisdag. Oftast blir det bara en förälder från varje familj som kan komma ifrån, men några har lätt att få barnvakt.

– För många av oss har det fungerat som ett andningshål, berättar Eva-Lena. Här vågar man berätta precis hur det känns, behöver inte dra ifrån som man kanske gör inför somliga eller lägga till en massa förklaringar som man måste inför andra. Alla vet att man älskar sitt barn även om man beskriver läget med svarta ord, man behöver inte förställa sig.

– Självklart kan det uppstå bitterhet, tillägger Berndt. Somliga har det så mycket enklare än andra. Men vid det här laget har vi svetsats samman. Några har förstås hoppat av och tyckt att det blir för privat eller kanske inte orkat med, och några nya har kommit till. Ibland har vi gjort skogsutflykter tillsammans med hela familjerna på helgen och grillat, ibland har vi varit barnvakt hos varandra. Jag tycker människor är alldeles för utlämnade åt sig själva idag, det finns en sån fördel i att göra saker tillsammans och känna igen sig i varandra. Varför ska man vänta på sådana initiativ från dagis eller föreningar? Det är bara att börja.