Alla andra tror att de vet bäst

Nästan det jobbigaste har varit omgivningens reaktioner på att Petter har fått diagnoserna Aspergers syndrom och adhd, berättar Petters mamma. De tycker att vi medverkar till att stämpla honom för livet. ”Det växer säkert bort”, säger de.

”Förut hade vi en granne som hade ett barn med funktionshinder, och hon var mig till enormt stöd. Men de flesta närstående förstår inte, fast en del försöker. ’Visst kan väl han börja på fritis, inte ska du gå hemma och dalta med honom’.Man blir så trött på att alla människor tror sig veta bäst hur man ska uppfostra alla barn. ’Det där med diagnoser, det är bara en innegrej just nu’, tycker de. ’Det är väl inget fel på den här pojken, sån där var jag också när jag var liten!’ Man kan nästan börja tvivla på sig själv. Det är tur att läkaren var så säker på sin sak och sa att vi tillsammans ska göra allt för att klara honom till ett bra liv.

Mats, Petters pappa, och jag har reagerat ganska olika. Ibland är det som om vi har förlorat alla de här sju åren tillsammans. Mats har visserligen följt med på slutsamtal och några testningar under utredningen, men det är ändå som om han inte har tagit till sig att Petter har ett antal avvikande beteenden. Mats ställer upp på vad jag säger att han måste göra, men det är ändå jag som får dra hela lasset känns det som. Kanske tycker han att Petter och jag har kommit mycket närmre varandra än vad Petter och han har gjort. Han kanske är litet sotis. Det är sant, jag har måst stanna hemma mycket från jobbet, och har arbetat deltid under långa perioder. Petter och jag har ett nära förhållande. Jag är så angelägen om att han inte ska förlora självkänslan och känna sig värdelös.

Det finns ju många kämpiga situationer att klara också. När dagispersonalen klagar över att han slåss och bråkar. När de ringer och säger att han har stuckit igen från dagis. När man känner att gamla vänner tycker vi är besvärliga om vi tar med Petter (lämna honom med en barnvakt går inte). Eller om någon tittar in för en pratstund och vi måste ha ett slags informell jour, så att en av oss går upp med honom på hans rum, för att han inte hela tiden ska avbryta. När kusinerna börjar spela hockey, och deras föräldrar pöser av stolthet.”