Alexander var ett riktigt drömbarn

Agneta och Per har tre barn. Alexander, 17 år som har diagnosen Aspergers syndrom, Emma 13 år och lilla Tilda fyra år som har autism. – Alexander var ju ett riktigt drömbarn. Det fanns ingen anledning att misstänka något, säger pappa Per.

Det som är mest utmärkande med familjen är deras positiva utstrålning. Den ljusa lägenheten är otroligt pysslig och hemtrevlig, men samtidigt anpassad efter Tildas behov av struktur och ordning. Tilda är glad och söt. Hon vill gärna prova fotografens kamera och skrattar när hon får titta på mamma genom objektivet. Alexander sitter i sitt rum och surfar på Internet. Agneta och Per börjar berätta om Alexander och hur han var som liten.

– Alexander var den perfekta ungen, säger Agneta. Han var lugn och glad, protesterade aldrig och talade tidigt. Han var nöjd bara han fick vara med oss.

– Många tyckte att han var charmig för att han var så lillgammal, fortsätter Per. Han var lite sen motoriskt, men klarade alla test på BVC, om än lite senare än förväntat.

Alexander gick på vanligt dagis. Han var ett socialt barn och hade tidigt många kompisar.

– Det enda sätt på vilket han skilde ut sig som liten var att han inte slogs. Han tyckte inte om att slåss och gav sig hellre än att gå in i en konflikt, säger Agneta.
 
När Alexander började skolan, tyckte fröken att han var en riktig drömelev. En sådan som aldrig störde, var begåvad och lugn. Det enda var väl att han hade lite dålig finmotorik. Det syntes på handstilen. Men det var ju många pojkar som hade otydlig handstil, säger Hasse.

Det var i andra klass som fröken började reagera. Alexander var, som skolan sa, ojämn i sin begåvning. Han förstod kluriga mattetal, men bara om han hade siffrorna framför sig. Så fort det rörde sig om mer abstrakta lästal blev det svårare. Med kompisar fungerade det däremot fortfarande bra. Det var bara det att leken skulle vara på hans villkor. Han var schysst mot sina kompisar men om han inte gillade en lek så gick han. Anpassade sig inte till de andra.

– De tog in en specialpedagog i skolan som tyckte att Alexander skulle utredas, berättar Agneta. Vi var helt överrumplade och ledsna över att hon tyckte att det var något som inte var normalt. Jag pressade henne för att få veta vad hon misstänkte. Stod inte ut med ovissheten. Då sa hon att det kunde röra sig om Aspergers syndrom. Jag läste själv en del och det blev kristallklart för mig att han hade sådana drag. Samtidigt hoppades vi in i det längsta att det inte skulle vara så. Alexander fick stå i kö till utredningen under drygt ett år och vi märkte att problemen ökade för honom. Han lärde sig inte rutiner, exempelvis att han måste klä på och av sig, borsta tänderna och så. Vi fick alltid tjata på honom.

Under utredningen blev det bekräftat att Alexander hade Aspergers syndrom och Agneta minns att hon reagerade över hur Alexander svarade på vissa frågor.

– De visade till exempel en soppskål med en hand som höll en gaffel. De undrade vad som var fel med bilden, men det kunde inte Alexander se. Han kunde inte göra kopplingen att det inte går att äta soppa med gaffel.

– När han fick diagnosen var det en stor sorg och vi frånsade oss allt stöd, berättar Per. Efter ett par dagar ändrade vi oss igen och han började gå på ett habiliteringscenter. Efterhand och i takt med att Alexander utvecklats har vi haft hjälp av diagnosen.

Idag går Alexander i gymnasiet i en grupp där alla elever har Aspergers syndrom. Han trivs och studierna går bra.

”En rejäl dos förnekelse”

När Tilda föddes 13 år efter Alexander, skilde hon sig tydligt både från Alexander och Emma. Tilda ville inte amma utan Agneta valde att ge henne mjölkersättning direkt.

– Det var ju inte så konstigt, det är många barn som inte ammar. Med tredje barnet är man ju rätt luttrad. Det var bara det att hon hade svårt att få grepp om flaskan också. Sedan fortsatte det på samma sätt. Hon vägrade äta. Drack bara välling och var helt ointresserad av fast föda.

Agneta valde att vara hemma med Tilda eftersom hon insåg att hon aldrig skulle kunna vara på dagis om hon inte åt.

– Men jag tyckte inte att hon avvek på något annat sätt, tänkte aldrig att det kunde vara autism. Hon hade ett väldigt temperament och jag tyckte att hon ofta var arg. Alla sa att nu får du en riktig unge, de andra två var bara träning.

När Tilda var två och ett halvt hade hon inte börjat tala. Det hände att folk frågade Agneta och Per om hon var döv.

– Det var nog en skaplig dos förnekelse som vi höll på med, säger Per. Det var egentligen rätt mycket som inte stämde, men eftersom hon passerade BVC-testerna, valde vi att tiga.

Det var en jobbig tid för familjen. Tilda sov dåligt och de var alla trötta. Alexander blev utsatt för misshandel där de bodde och situationen blev så allvarlig att familjen valde att flytta.

– Till slut tog vi upp det här med att hon inte pratade på BVC. Jag bad om en utredning och BVC-psykologen remitterade Tilda till Huddinge. Vi blev prioriterade eftersom Alexander har diagnos och det tog bara några månader innan hon fick komma på utredning. 

Agneta var med vid utredningen och hon tyckte plötsligt att hon såg Tilda med andra ögon.

– Det är nyttigt att vara med därför att man själv uppmärksammar saker man inte tänkt på tidigare. Jag kunde ju se att hon hade svårt med vissa saker. Utredningen visade att Tilda inte har något begåvningshandikapp och det känns som en lättnad.

– Tilda fick diagnosen autism på vår bröllopsdag den 4 april. Då hade vi varit gifta i 20 år, säger Per och ler lite. Det var tufft, men egentligen visste vi nog redan.

Diagnosen har medfört att Tilda börjat på ett dagis för barn med autism. Agneta och Per har gått föräldraprogrammet Earlybird genom habiliteringen och kan nu kommunicera med Tilda via bilder. De kommer att kämpa på alla sätt för att Tilda ska utvecklas så bra som möjligt.

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.