Kreativitet

Många människor har ett stort behov av att vara kreativa och skapande. Behovet är större hos en del och mindre hos andra, oberoende av om vi har en funktionsnedsättning eller inte. Anders Weitler målar tavlor som berättar om honom själv, som berör och förmedlar. Genom hans konst uppstår känslomässiga möten. Det är möten mellan Anders och tavlan, men också mellan betraktaren och Anders målningar.

Konsten ger känslomässiga möten

När detta skrivs har Anders en utställning på Galleri Donoso i Gamla stan i Stockholm. Där hänger bland annat en stor färgglad tavla. Den heter ”Undfly jagets mask”. Betraktaren ser träd, en drake, hårda och mjuka former – och så en mindre tavla bredvid, där ansiktets mask är avtagen och avbildad. Anders är innerst inne den glada masken, men visar oftast det mer allvarsamma ansiktet för sin omgivning.

– Jag är den jag inte har valt att vara, säger Anders. Masken är mitt egentliga jag, den jag vill vara. Men den är avtagen i tavlan.När detta skrivs har Anders en utställning på Galleri Donoso i Gamla stan i Stockholm. Där hänger bland annat en stor färgglad tavla. Den heter ”Undfly jagets mask”. Betraktaren ser träd, en drake, hårda och mjuka former. Bredvid hänger en mindre tavla, där ansiktets mask är avtagen och avbildad. Anders är innerst inne den glada masken, men visar oftast det mer allvarsamma ansiktet för sin omgivning.

Anders är egentligen en glad lax, säger han själv, men den sidan kommer inte alltid fram. Han fickför några år sedan diagnosen Aspergers syndrom och det förklarade mycket av hans svårigheter som genomsyrat livet. Idag är han 33 år och arbetar på Inuti kulturkansli. Det är en arbetsplats för konstnärer med eller utan intellektuella funktionsnedsättningar.

Svårt att vara annorlunda

I låg- och mellanstadiet var umgänget med kamraterna mest negativt. Anders drog sig därför undan och i gymnasiet blev det sociala umgänget nästan obefintligt.

– Magistern tyckte att jag var blyg. Men jag ville ju inte vara det, jag var bara annorlunda, förklarar Anders. Jag hade svårt med kompisar, blev aldrig riktigt accepterad. Det är märkligt att barn ofta är mindre toleranta än vuxna. Många barn accepterar inte någon som är annorlunda., suckar Anders.

– Jag är ju inte den där coola typen som med blasé uppsyn glider in i rummet, säger han med glimten i ögat.

Efter skolan studerade Anders biologi på universitetet. Där tecknade han mycket, ritade av djuren och organismerna som han läste om. Djuren präglar fortfarande hans konst. När studierna på universitetet var över, hade han svårt att komma ut på arbetsmarknaden. När Anders fick ett jobb satt han mest tyst och isolerade sig från kollegerna. Efter många års samtal med psykolog, fick han till slut diagnosen Aspergers syndrom. Han var arbetslös och kom i kontakt med Inuti kulturkansli där han idag jobbar.

Möten utan murar

Anders berättar att han har svårt att tolka kroppsspråk, vilket är vanligt då man har Aspergers syndrom. Han missuppfattar andras kroppsspråk och sänder ibland själv ut fel signaler. Den tysta kommunikationen och alla sociala signaler är svårtolkade.
– Därför är mötet med andra genom konsten väldigt värdefullt för mig. Konsten och verkligheten har inga murar emellan sig. Jag har hittat min egen väg till konsten där jag uttrycker känslor, stämningar och funderingar. Idag är känslor huvudgrejen, säger han och ler stort.

Men det är inte bara möten mellan människor som skänker glädje. Möten mellan färgytor och möten mellan de mjuka och de hårda formerna är också häftigt. Tidigare målade Anders mycket mjuka former, hjärtan och runda löv till exempel.
– Nu har jag gått ett steg längre och vågar blanda upp det snälla med lite tuffare, kantiga former. Konturen har kommit in i mitt måleri.

Anders gillar motpoler och har hittat sin alldeles egen stil. I djurens och naturens värld.
– Jag är inte blyg i konsten. Jag vågar visa känslor och privata grejer, vågar visa vem jag är.

Konsten ger och förmedlar känslor

När Anders tar fram akrylfärgerna och värmer upp inför dagens arbete, väller fina barndomsminnen över honom. Doften av färgerna för honom lycklig tillbaka till barndomens Dalarna, och han sitter åter på cykeln utanför sommarstugan för att åka och köpa färg. Det är sommar på landet och han är inspirerad av Carl Larsson och Zorn. Men tillbaka till nuet planerar han vad han ska måla och skissar koncentrerat.

Nu hänger Anders konst för beskådan på ett galleri. Han känner lycka när han upplever harmoni med omgivningen och självförtroendet gör sig påmint. Dagen innan vernissaget var en sådan dag.
– Min konst behöver inte ha en exakt betydelse, jag vill mer förmedla en känsla. Jag vill drabba!, säger Anders.

Och visst drabbar Anders målningar oss. Som betraktare möter vi Anders själv genom hans konst – och vi får lära oss mycket.