Att få en diagnos

Diagnosen Aspergers syndrom, AS, kan man få i vilken ålder som helst. Det är inte ovanligt att man får diagnosen som vuxen, men det vanligaste är i skolåldern, när svårigheterna börjar märkas. Här samtalar fyra ungdomar som har Aspergers syndrom, Joakim, Niklas, Maud och Henrik.

”De andra är konstiga”

– Jag fick min diagnos när jag var åtta år. Jag gick hela lågstadiet i en vanlig klass, berättar Joakim. Jag var nog ganska stökig i skolan, men det är inte säkert att det berodde på diagnosen. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kändes när jag fick veta. Jag var ledsen för att jag inte ville byta skola och komma ifrån mina kompisar.

Efter lågstadiet fick Joakim byta till en anpassad skola som han tycker fungerade bra.

Niklas började märka av att han hade svårigheter i mellanstadiet, men då hade han svårt att tänka sig att det kunde bero på ett funktionshinder.

– Jag fick min diagnos när jag var elva år och jag gick i vanlig klass fram till dess, berättar Niklas. Lågstadiet var ganska okej. Men på mellanstadiet blev allt för svårt. En del förstod jag, men annat var obegripligt. Jag hade svårt att förstå varför jag skulle göra vissa saker.

– Jag minns att vi hade möten med en psykolog och att jag tyckte det var tråkigt, fortsätter Niklas. Jag förstod egentligen inte varför jag skulle gå dit. När jag fick diagnosen tänkte jag ”Det är ju de andra som är konstiga och inte jag”. Men samtidigt hade jag länge undrat varför jag reagerade så starkt på sådant som andra inte brydde sig om. Så diagnosen var en bekräftelse också.

– Sedan fick jag byta skola och kom till en mindre klass, där alla hade AS, berättar Niklas. När jag började i klassen kunde jag inte alls identifiera mig med de andra. De hade mycket svårare problem än jag. Skolan tog inte hänsyn till att vi var olika utan samlade ihop oss och gav oss lättare uppgifter. Eftersom jag inte tyckte att jag hade något gemensamt med de andra i klassen kunde jag inte alls ta till mig det här med AS.

Dysfunktionell skola

Henrik har traumatiska minnen från sin skoltid.

– Jag fick diagnosen när jag var nio år, men inget förändrades av det. När de berättade för mig att jag hade AS kändes det som en bekräftelse, men också som ett utanförskap. Jag fick gå kvar i vanlig skola under hela grundskolan. Jag hade epilepsi och var jämt orolig för att jag skulle få anfall. Lärarna var inkompetenta och visste ingenting om Aspergers syndrom.

– I mellanstadiet fick vi andra lärare, men det verkade som de tyckte att mobbning var nyttigt för eleverna. Jag skulle vilja säga att det var skolan som var dysfunktionell och inte jag. Att skolan inte fungerade för mig ser jag som skolans problem och inte mitt. Man kunde inte hantera mig därför att jag var annorlunda. Högstadiet blev lite bättre, men inte bra.

Levde fel liv

Maud var tonåring när hon fick sin diagnos. Efter åratal av mobbning och utanförskap blev diagnosen en bekräftelse på vad som var fel.

– Jag fick min diagnos när jag var 16 år, så jag gick i vanlig skola under hela grundskolan och sedan ett år i gymnasiet, berättar Maud. I grundskolan blev jag mobbad under alla år. Alla tyckte att jag var konstig och såg konstig ut. Under högstadiet var jag ständigt hos mobbningsgruppen. Men jag hade ändå ganska bra betyg i grundskolan.

– I gymnasiet blev jag inte mobbad, men själva skolarbetet var svårare.. Det var mer av allting: mer folk, mer frivillighet och mer självständighet. Jag klarade inte av det och var aldrig i skolan. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och visste inte vem jag var. Jag sökte upp fel sorts människor och levde fel sorts liv. Mamma och jag har aldrig kommit överens och nu blev den värre än tidigare. Till slut rymde jag hemifrån och var borta en hel månad. När jag kom tillbaka tyckte både skolan och mina föräldrar att jag borde genomgå en utredning.

– När utredningen var färdig satt vi och åt middag en kväll. Jag berättade för pappa att alla stirrade på mig i skolan. ”Det är kanske för att du utstrålar något speciellt”, sa han och sedan berättade han att jag fått diagnosen Aspergers syndrom. Det kändes konstigt, som att få en stämpel i pannan. Men samtidigt kändes det skönt att få veta varför jag alltid känt mig så annorlunda.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.