Att berätta för andra om sin diagnos

Det är inte så viktigt att berätta för nya människor att man har Aspergers syndrom (AS), tycker fyra ungdomar som sitter och diskuterar sin diagnos. De heter Joakim, Henrik, Niklas och Maud. En person är ju inte sin diagnos. Men ibland uppstår situationer som gör att man behöver förklara.

– Det är inte så viktigt att tala om för nya människor att jag har Aspergers syndrom, säger Joakim. Om jag märker att någon reagerar på mitt beteende kan det hända att jag berättar.

För Henrik känns det helt oviktigt att berätta om sin diagnos.
– Jag berättar aldrig för någon att jag har AS, säger Henrik. Jag är en individ och vägrar att vara min diagnos. De få gånger jag berättat har personen i fråga trott att Aspergers syndrom är någon sorts begåvningshandikapp, vilket är otroligt irriterande. Jag vill framförallt inte att personer ska behandla mig annorlunda, vilket är risken om jag berättar.

Även Niklas väntar gärna med att berätta.

– Jag berättar inte för en person som jag just träffat, säger han. Men ibland om det skulle uppstå en svår situation, som jag inte kan hantera, så berättar jag.

Maud upplever att hon lätt blir missförstådd och kommer i konflikt med andra människor.

– Om jag berättar om min diagnos eller inte beror på hur länge jag ska umgås med en person. Om jag vet att det handlar om längre tid så brukar jag berätta att jag har AS. Men då brukar jag informera noggrant så att de inte ska tro att det handlar om ett begåvningshandikapp.

– Jag har en tendens att komma i onåd hos folk på grund av mitt sätt, fortsätter Maud. Jag säger saker som kanske inte alltid är så genomtänkta och som kan göra människor arga eller ledsna. En del av det här beror på att jag har Aspergers syndrom och då kan det vara bra att berätta. Samtidigt vill jag absolut inte vara min diagnos.