Utanförskapet präglade livet

Göran är 60 år och fick diagnosen Aspergers syndrom sent i livet. Under hela sitt liv har han känt att han stått utanför men först nu, när han har fått en diagnos, förstår han varför.

Göran klarade skolan med bravur, men relationen till jämnåriga var spänd och präglad av utanförskap.
Det var som om de inte förstod mig. De tyckte att jag var konstig, kallade mig för professorn och skojade om att jag hade konstiga intressen. Jag kände att jag stack ut och identifierade mig mer med vuxenvärlden än med klasskompisarna. Lärarna var ju fascinerade över att jag hade så lätt för mig i vissa ämnen. Jag var ett slags underbarn och det är klart att det kändes som om vuxna förstod mig bättre.

Görans stora intresse var spårvagnar. Eftersom han växte upp i Göteborg, där spårvagnarna är den viktigaste delen av kollektivtrafiken, kunde han försvinna in i sin hobby.
Det var det som höll mig uppe. Vuxna i min omgivning blev imponerade över mina kunskaper och det kändes verkligen som om jag passade bättre in bland dem.

Göran studerade vidare på universitetet efter gymnasiet och ägnade sig åt forskning under många år.
Jag var ju mycket kunnig på mitt område, men eftersom jag hade så svårt med de sociala kontakterna drog jag mig undan mina arbetskamrater. På obligatoriska möten och personalträffar var jag med, men jag valde att inte uttala mig så mycket. De gånger jag sa vad jag tyckte blev det ofta tyst runt bordet. Det kändes ofta som jag trampade i klaveret. Men när det gällde sammanhang där mina kunskaper var det viktiga hade jag inga problem. Jag tyckte mycket om att föreläsa och var nog ganska uppskattad av studenterna för mina kunskaper. Däremot var det svårt att handleda studenter så jag valde att sluta med det.

Om jag trivts med mitt arbete är svårt att säga. Jag har känt mig mycket stimulerad av att få hålla på med det som jag är intresserad av, men svårigheten att samarbeta med andra har hämmat mig. Jag blev liksom sittande kvar på min kammare och kom inte vidare. Det är en sorg nu efteråt. Hade jag vetat att mina problem berodde på ett funktionshinder, hade jag kanske kunnat förklara för mina kollegor hur jag kände det.

Göran blev kvar inom universitetsvärlden i många år. Under tiden gifte han sig och fick barn.
De första åren av vårt äktenskap var bra, men min fru klagade ofta på att jag hade så svårt att ta konflikter. Det var säkert sant. Men det hon uppfattade som ovilja hos mig handlade mer om att jag inte förstod henne. Vi skilde oss redan efter fem år och hon begärde vårdnaden om vår son.

Skilsmässan var svår, men Göran fördjupade sig desto mer i sitt arbete under den här tiden och det lindrade smärtan.
Jag kände helt enkelt inte så mycket utan var mest förvirrad. Förstod egentligen aldrig vad som var fel. Efterhand började jag må riktigt dåligt på institutionen. Mitt självförtroende var i botten. Jag blev deprimerad och hade allt svårare att klara av hemmet och min hygien. Jag blev sjukskriven och fick kontakt med en psykolog. Genom henne blev jag remitterad till utredning och fick diagnos Aspergers syndrom.

Göran gick aldrig tillbaka till sitt arbete, utan frilansar idag med olika mindre forskningsuppdrag.
– Jag förstår ju nu varför jag alltid känt mig så udda och missförstådd. Folk har ju givetvis förväntat sig mer av mig än jag klarat av att ge. Omgivningen har blivit lurad av begåvningen inom mitt ämnesområde. Jag har berättat för de närmaste i min omgivning om min diagnos. Under många år var min son så besviken på mig. Han tyckte inte att jag brydde mig. Nu förstår han att det beror på min svårighet att visa känslor och att ta initiativ. Att vår relation fungerar är nog det viktigaste i mitt liv just nu.