Skolan förstod inte vad Peter behövde

Peter är 30 år och fick diagnosen Aspergers syndrom i tjugoårsåldern. Han har gått i flera skolor, prövat många praktikplatser, men inte riktigt känt sig förstådd någonstans.

Det är konstigt egentligen, men jag har alltid känt mig missförstådd och utanför. De enda personer jag verkligen känner mig trygg med är mina föräldrar, berättar Peter. 

När den vanliga skolan inte fungerade för Peter, valde hans föräldrar att placera honom i en skola för barn med olika funktionsnedsättningar.
Då visste de inte att jag hade Aspergers syndrom, så ingen förstod sig egentligen på mig. Jag minns att lärarna försökte göra saker bra för mig, men allt blev fel. Jag kunde inte identifiera mig med någon på skolan, det var hemskt. Jag kunde ju klara skolarbetet ganska bra och hade svårt att ta till mig att jag var annorlunda. Så här efteråt blir jag ledsen när jag tänker på hur det var. Jag mådde så dåligt, men nu efteråt förstår jag att det berodde på att de inte visste vad jag behövde för stöd.

När Peter gick ut högstadiet mådde han psykiskt mycket dåligt, isolerade sig och ville inte leva. Han tog sig ändå igenom gymnasieskolans individuella program.
Efter att jag fick diagnosen när jag var 23 år har allt känts lättare. Nu kan jag sätta ord på varför jag är som jag är. Då blir det möjligt för andra att förstå mig. Jag blir ofta arg när jag tänker på att det tagit sån tid att få en diagnos. Min barndom hade blivit lättare om jag och andra vetat om varför jag hade så svårt för vissa saker.

Peter säger själv att han har svårt att hitta strukturen i vardagen, att han inte riktigt kan anpassa sig till samhället och de krav som ställs på honom.
Många saker tar längre tid för mig och det tror jag folk retat sig på. Jag måste dela upp tillvaron i olika delar för att det ska fungera. Jag uppfattas nog också som lite rädd och osäker. Jag tycker inte om nya situationer och vill till exempel inte åka ensam till en plats som jag inte tidigare varit på.

Peter gick två år på en folkhögskola och där började han trivas med att gå i skolan.
Det passade mig väldigt bra. Jag lärde mig mycket om mig själv under den där tiden.

Efter utbildningen har Peter varit på en rad praktikplatser, men det har varit svårt att få det att fungera.
Det har varit på ställen där man inte vetat något om vad Aspergers syndrom är. Eftersom jag ser helt vanlig ut förväntar sig människor att jag ska klara det som andra klarar. Men det är ju många situationer som jag har problem med. Exempelvis är det jobbigt med stressiga miljöer. Jag arbetade på en restaurang ett tag, där jag skulle plocka disk. De trodde att jag var lat när jag gjorde mina arbetsuppgifter i min takt. Det fungerade inte så jag fick sluta. Om de bara hade förstått hur det kändes för mig, hade de kanske kunnat ge mig andra uppgifter.

Känslan av att inte vara förstådd är så stark att Peter isolerar sig. Han säger att han är rädd att bli besviken på andra människor.
Jag är kanske lite sen i min utveckling. Fast jag är 30 år är jag som en tonåring. Jag är inte mogen för att ha kompisar ännu, utan är mycket för mig själv. Men jag trivs ju med mig själv så det fungerar ganska bra.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.