Lina, 26 år

En del barn och ungdomar med Aspergers syndrom måste träna på att sätta gränser och säga nej. Första gången Lina var ihop med en kille kunde hon inte det. Hon var 12 år och han gick i samma klass.

– Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig. När det gäller relationer är det en nackdel att ha Aspergers syndrom. Man vet inte vad som är normalt och vad som förväntas av en, vad som förväntas för att man ska bli omtyckt. Om man råkar ut för fel personer kan man bli väldigt utnyttjad.

När Lina blev ihop med sin första pojkvän hade hon ingen hon tyckte hon kunde fråga om råd. Hon hade inga kamrater, i skolan var hon mobbad och hemma var hon tyst och inåtvänd.

Kunde inte säga nej

– Han ville att vi skulle klä av oss. Jag tyckte inte om det, men trodde det var så det skulle vara. Han sa att vi skulle gå in i en mörk koja. När vi var där stoppade han in fingrar i mig. Det gjorde jätteont. Jag trodde det var kärlek. Jag trodde det var så man gjorde när man var ihop. Jag skulle tycka om det, fast det gjorde jag inte. Det var så jag fick mina första relationssår. Det var där trasigheten började.

– Andra ungdomar prövar sig fram. De lär sig vad de tycker om och hur man gör, aspergare famlar i blindo. Jag tyckte att det min pojkvän gjorde med mig var obehagligt, men förstod inte att man gör slut när man känner så.

Det var Linas mamma som märkte att något var fel. Hon frågade om Lina var kär i pojken. När svaret blev nej, sa hon att Lina skulle göra slut.

– Jag visste inte hur. Mamma tyckte att jag skulle säga det till honom, men det ville jag inte. ”Då skriver vi”, sa mamma och hämtade ett kort. Jag skrev att det var slut och gick och postade det. Fast jag träffade honom vid postlådan. Han frågade om jag ville komma hem till honom. Jag sa att jag måste göra något hemma och så sprang jag. Det var pinsamt.

Tillbaka till tron

Lina är troende kristen sedan hon var liten. Under några stökiga ungdomsår förlorade hon sin tro. Nu har hon hittat tillbaka.

– Jag har misskött mig och druckit och tagit droger för att jag mådde dåligt och kände mig utanför. Det har inte varit lätt i skolan, det har inte varit lätt i relationer och det har varit mycket dålig självkänsla.

– För några år sedan kom jag tillbaka till min tro och började fundera på allvar på livet. Nu har jag träffat en kille som är pastor i en frikyrka. Vi ska gifta oss i mars.

Som pastorsfru hoppas Lina att hon kan hjälpa andra människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Vi tycker att kyrkan ska vara till för alla människor. Jag är inte en sådan som prackar på folk tron, men om någon vill prata om sin diagnos så kan jag göra det. Jag har ett vanligt jobb nu och jag har klarat skolan efter flera försök. Nu börjar jag landa. Mitt självförtroende blir bättre och bättre. Det trodde jag inte för några år sedan. Jag är jätteglad och känner att jag vill ge något tillbaka.

På samma våglängd

Lina har Aspergers syndrom och adhd. Hon dras till icke-neurotypiska personer, eftersom de är på samma våglängd som hon själv. Hennes blivande man har ingen diagnos, men har drag av Aspergers syndrom och han kände sig annorlunda när han växte upp.

Hennes förre sambo var dock neurotypisk. De var ett par under en period då Lina behövde någon som tog hand om henne. Hon umgicks med outsiders med destruktiv livsstil, hon var vilsen och mådde dåligt.

– Jag flyttade hem till honom, fick det stabilt omkring mig. Jag tog upp skolan och läste in gymnasiet. Jag fick lugn och ro och rutiner. Det var bra, men vi kom aldrig varandra in på djupet. Vi hade inte den kommunikationen.

Han visste om hennes diagnoser, men brydde sig inte om att ta reda på vad de innebär.

– Aspergers syndrom är ju ett osynligt handikapp, han hade svårt att ta det på allvar. Det kändes som om han tyckte att jag borde skärpa till mig. När jag behövde dra mig undan, till exempel. Ibland orkar jag bara inte med det sociala. Då stänger jag av. Jag lyssnar inte. Det var frustrerande för honom.

– Min blivande man, däremot, har samma problem som jag. Är vi på en middag och jag säger att jag behöver gå ut och ta lite luft så förstår han. Han känner själv likadant emellanåt. Då blir det inte dramatiskt, man kan koppla av och behöver inte gå runt de problemen. Det är så skönt.

Texten bygger en intervju som är ett av flera underlag till boken Sex, kärlek och Aspergers syndrom av Inger Jalakas, utgiven på Alfabeta bokförlag 2010.