Riktiga vänner för första gången

Hanna Danmo är 24 år. Hon har fått många vänner och bekanta sedan hon fick diagnosen Aspergers syndrom för drygt fem år sedan.

Hanna var 19 år när hon fick sin diagnos och sedan dess har det blivit mycket enklare att få kompisar.
– Nu vet jag ju vad mina svårigheter beror på och jag kan förklara vad jag har svårt med. När jag fick min diagnos gick jag med i Riksföreningen Autism och det var egentligen då jag fick riktiga kompisar för första gången i mitt liv. De är inte bara bekanta utan vänner som jag pratar förtroligt med och har kul med.

De flesta som Hanna umgås med har själva diagnos inom autismspektrumet eller annan funktionsnedsättning.
– Det är kanske lättare att umgås med personer som har liknande problem som man själv har. Men jag har ju många arbetskompisar som inte har diagnos och det går också bra.

Hanna träffar oftast sina vänner i samband med möten på föreningen, konferenser och liknande.
– Eftersom jag arbetar så mycket och har Marcus, min pojkvän, så hinner jag ju inte träffa så mycket kompisar på fritiden. Jag har en tjejkompis som jag brukar gå på krogen med och så. Andra som bor i andra delar av landet mejlar jag med. Nu har jag börjat chatta och det är ett trevligt och intressant sätt att umgås på. Men det kan Marcus bli irriterad på ibland. Det är så lätt att fastna framför datorn.

Hanna och Marcus har varit tillsammans i snart fyra år och förlovade i drygt tre år.
– Marcus har en förvärvad hjärnskada och vi har många liknande svårigheter. Både han och jag har svårt att organisera och strukturera. I somras flyttade han hem till mig så vi har bott ihop i snart ett år. Det är trevligt tycker jag.  Men samtidigt är det jobbigare än jag trodde. Vi bor i en etta som är ganska liten. Det är svårt att få vara ifred och det har både jag och Marcus behov av. Det har väl alla människor. Vi skulle gärna vilja ha en större lägenhet.

Hanna har tvångssyndrom som gör att hon samlar på saker. Det kan ibland bli påfrestande för deras relation.
– Jag samlar på tidningar, broschyrer och mycket annat. Jag är rädd att missa något och det här tycker Marcus är jobbigt. Han blir irriterad på mitt samlande. Lägenheten är full av gamla tidningar som jag tänker att jag borde läsa. Om jag ska slänga något måste jag oftast gå igenom det ordentligt och det tar väldigt lång tid.

Ibland pratar Marcus och Hanna om att de ska gifta sig och få barn i framtiden.
– Jag har tänkt att det är klart att jag vill ha barn någon gång. Men på senare tid har jag kanske blivit mer realistisk. Det kanske inte kommer att fungera för oss att ta hand om ett barn. Det är ju faktiskt inte nödvändigt att ha barn för att vara lycklig. Man kan leva ett bra liv ändå.