Jag var som luft för andra

Hanna Danmo är 24 år och fick diagnosen Aspergers syndrom när hon var 19 år. Hon berättar om utanförskap och ensamhet under skolåren.

– Jag hade aldrig några kompisar när jag var liten. På dagis minns jag att jag föredrog att sitta och rita istället för att leka med de andra.

Det var först i skolan som Hanna började känna saknad efter kompisar.
– När jag började skolan lekte mina klasskamrater med varandra på fritiden och jag förstod att det var meningen att man skulle ha kompisar. På det sättet blev jag medveten om att jag var annorlunda eftersom jag inte hade några vänner.

Hanna upplevde att hon blev psykiskt mobbad i skolan.
– De såg mig inte, jag var som luft för de andra. Jag visste inte heller riktigt hur jag skulle göra för att ta kontakt. Jag satt på skoltrappen och väntade på att någon skulle komma fram till mig, men det hände ju sällan eller aldrig. Om jag försökte vara med tyckte de andra bara att jag var efterhängsen.

Hannas brist på kompisar ledde till att hennes föräldrar tog med henne till PBU.
– Vi gick där i flera år och pratade. Samtalen var inte fokuserade på att hitta en lösning på mina problem utan istället på att analysera min barndom och mina hemförhållanden.

Hanna gick på en Waldorfskola, vilket hon trivdes bra med eftersom man arbetade mycket med skapande verksamhet.
– Men på Waldorfskolor har man inte så mycket böcker utan det är meningen att man ska antecka vad läraren säger och utifrån anteckningarna skriva egna texter. Det var svårt att sortera information för mig. Jag samlade på mig högar av anteckningar som jag var tvungen att skriva rent på kvällar och helger. Det gjorde ju också att jag inte hade tid att sakna kompisar.

– Jag träffade min första pojkvän när jag gick i nian och vi var tillsammans några veckor. Det var ju bra för mitt självförtroende att träffa en kille. Det fortsatte på det sättet ända fram till att jag fick min diagnos. Jag har haft lättare att träffa pojkvänner än tjejkompisar.

Under gymnasiet prövade Hanna att gå både i en liten klass och i en vanlig gymnasieklass.
– Jag var inte mobbad eller så i den stora klassen, men jag fick heller inga riktiga kompisar. Det var krävande och jag fick inte tillräckligt med extra stöd.

– Men efter ett drygt år kom min psykolog på PBU underfund med att det kanske är Aspergers syndrom jag har. Jag fick genomgå en utredning och fick diagnosen bekräftad på hösten när jag var 19 år. Att få diagnosen var en stor lättnad för mig. Efter jul började jag i en gymnasieklass för ungdomar med Aspergers syndrom på Danderyds gymnasium utanför Stockholm och där trivdes jag verkligen. Jag fick kompisar som jag kände igen mig i och jag kände mig uppskattad. Det var också en lättnad att få gå i en vanlig skola där det fanns färdiga läroböcker. Att inte ha det har varit en stressfaktor för mig under så många år.

Efter gymnasiet gick Hanna informatörsutbildning på en folkhögskola och hon älskar att skriva. Nu arbetar hon som projektledare för projektet Empowerment som drivs av Riksföreningen Autism.
– Mitt liv har blivit helt förändrat efter diagnosen. Jag har vänner, ett bra jobb som jag trivs med och min fästman Marcus. Vi har det bra tillsammans. Han har en förvärvad hjärnskada och våra svårigheter påminner lite om varandra.