Ha en kärleksrelation

De allra flesta människor har behov av en nära relation med en annan människa. Men tankar om vänskap och kärleksrelationer vaknar i många fall senare hos personer som har autism eller Aspergers syndrom än hos andra.

De flesta ungdomar har funderingar kring vänskap och relationer. Hur börjar man prata med någon som man är intresserad av? Hur gör man för att successivt bli alltmer bekant och intim? Hur ofta ska man träffas och vad ska man göra då? Hur ska man visa att man är kär, och vad är det egentligen att vara kär? Sådana frågor behöver ventileras och få svar, särskilt för den som har en diagnos inom autismspektrumet och har svårt att ”känna av”. Om man inte hittar svar och kanske får träna på hur man gör, kan funderingarna växa till verkliga hinder för att inleda vänskaps- och kärleksförhållanden.

Relationer med andra viktig

Det är en vanlig missuppfattning att människor med en diagnos inom autismspektrumet inte skulle vara intresserade av att ha kontakt med andra eller av att utveckla något samliv. Det finns visserligen exempel på detta, men det finns också gott om långvariga parförhållanden och äktenskap där det finns barn. Idag när det blir vanligare att man får diagnosen under uppväxten, kanske går i specialklass eller specialskola och kan träffa andra i intresseföreningar och på mejlinglistor, blir kontakterna mellan dem som har autismspektrumdiagnos vanligare och tätare. Det kan innebära att det blir lättare att spegla sitt eget beteende, pröva sig fram och vinna erfarenheter som gör att man senare också kan lära känna personer både med och utan funktionsnedsättning på ett mer okomplicerat sätt.

Personer med autism är ofta omgivna av stödpersonal och relationen till dem kan te sig väldigt lik ett vanligt kompisförhållande. Men i relationen till en stödpersonal får man inte alltid de signaler som behövs för att man ska lära sig hur en vanlig relation fungerar. Hur gör man för att upprätthålla kontinuerliga kontakter med andra? Hur ofta ska man höra av sig? När blir man tjatig och när ska man vara pådrivande? Det kan vara svårt att förstå skillnad på förhållandet till den som är anställd för att vara vän och till vanliga vänner. Det kan också vara svårt att acceptera och stå för att man kanske faktiskt är nöjd med att vara för sig själv, fastän andra tycker att man borde känna sig ensam.

Att ha rätt till sin sexualitet

Gunilla Gerland, som själv har en diagnos inom autismspektrumet, publicerade våren 2004 ”Autism: relationer och sexualitet” (Cura förlag). Det är en bok där hon har intervjuat ett antal personer med diagnos, anhöriga och professionella. Hon redogör också för den forskning som finns på området. I boken skildras de svårigheter som kan finnas, men också på vilket sätt personal kan integrera kunskap om sex och samlevnad med undervisning om socialt samspel och kropp och kroppsuppfattning.

Hon behandlar också känsliga saker som att den som har en funktionsnedsättning kan vara särskilt utsatt för risk för övergrepp, och hur personal ska kunna hantera allas rätt till sin sexualitet så länge den inte är skadlig för någon annan. Som vid all annan pedagogik gäller det att först göra en bedömning av situationen. Om en person tittar på flickor med kjol och vill ta på deras ben – är det verkligen uttryck för ett sexuellt intresse? Eller är det ljudet av hud mot nylonstrumpor som är fascinerande?

Sociala berättelser är en metod som kan förklara hur andra människor uppfattar situationen kan vara ett viktigt hjälpmedel för att förhindra missförstånd och minska ”krockarna”.