Inte på min bakgård

En person med diagnosen autism eller Aspergers syndrom har rätt till bostad med särskild service om han eller hon behöver det. Det står skrivet i Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Avslår kommunen ansökan kan man överklaga till länsrätten. Går rätten på den klagandes linje måste kommunen betala en sanktionsavgift om inte beslutet verkställs. Men om kommunen beviljar ansökan utan att de facto ge den funktionshindrade en bostad så händer ingenting. Beslutet är fattat i laga ordning och går inte att överklaga. I kommuner med bostadsbrist är det inte ovanligt att personer med funktionshinder får vänta i åratal. Problemet är väl känt sedan länge, men ingen verkar kapabel att hitta en lösning.

Kerstin Lamberg är mamma till en flerfunktionshindrad flicka, med autism och måttlig utvecklingsstörning. Flickan beviljades plats i gruppbostad sommaren 2000. Idag är hon 28 år och bor fortfarande kvar hos sina föräldrar.

– Det är så frustrerande, säger Kerstin. Min man och jag längtar efter att vara föräldrar, inte vårdare. Nu är våra liv helt anpassade till hennes behov. År ut och år in måste vi orka, fast vi egentligen inte gör det.

Lagstiftning för goda levnadsvillkor

Det är länsstyrelserna som ser till att kommuner och landsting följer LSS. Under 2006 gjorde länsstyrelserna en gemensam granskning av kommunernas riktlinjer för bedömning av insatser enligt LSS. I rapporten, ”Riktlinjer – till hjälp eller stjälp”, slås fast att ”LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor.” Länsstyrelserna pekar ut två grupper som har svårast att få stöd och hjälp. Den ena är personer med psykiska funktionshinder. Den andra är barn och ungdomar med neuropsykiatriska problem.

Under årens lopp har familjen Lamberg blivit erbjudna två platser till dottern. Första gången var hösten 2000. Då blev hon erbjuden plats tillsammans med tio andra personer med funktionshinder. Andra gången var våren 2005, i ett nybyggt gruppboende.

– Det första var som en institution, fast i något mindre skala. Vi tackade nej. Det andra var fantastiskt, bortsett från en sak. De andra som skulle bo där var i 50-årsåldern och hade svåra utvecklingsstörningar. Att bo ihop med människor som är så mycket äldre och så mycket mer handikappade är inte vad jag kallar goda levnadsvillkor.

– LSS är en rättighetslag, konstaterar Kerstin Lamberg. I teorin har du rättigheter – men i praktiken är du rättslös.

Ett eget liv

I april 2007 fick familjen Lamberg ett tredje erbjudande. Ett nytt gruppboende skulle byggas för fem ungdomar mellan 20 och 30 år, alla med likartade funktionshinder. Byggprojekteringen var klar och inflyttning skulle ske i oktober 2007.

– Vår dotter skulle komma ut ur sin isolering och få andra ungdomar omkring sig. Och vi skulle kunna få ett eget liv. Vi såg en början på något nytt.  Men grannarna överklagade. En del av dem hyser stor motvilja mot att dessa ungdomar ska flytta in i deras kvarter.

Den första instansen, länsstyrelsen, biföll inte grannarnas klagomål. Då gick de vidare till länsrätten och kammarrätten, med samma resultat. I augusti var ärendet färdigtröskat. Gruppboendet ska byggas och stå klart i april 2008.

Fördomsfulla grannar

Redan på ett tidigt stadium arrangerades ett informationsmöte med representanter från kommunen, grannarna och ungdomarnas föräldrar.

– Det var fullständigt förfärligt, berättar Kerstin Lamberg. Allt ifrågasattes. Våra ungdomar inkräktade på deras boendemiljö, hette det. De nagelfors in i minsta detalj. Var de farliga? Medicinerade de? Kunde grannarna släppa ut sina barn?

En bidragande orsak till upprördheten var en felaktig uppgift om att det skulle byggas ett två meter högt staket runt fastigheten. Detta togs till intäkt för att ungdomarna var farliga för omgivningen.

– Mötet var en mardröm. Jag var helt knäckt. Efteråt bad några av grannarna om ursäkt, men de flesta sa ingenting. Det är hemskt att tänka på att vår dotter ska bo någonstans där hon inte är välkommen, där grannarna har sådana fördomar om unga människor med funktionshinder. 

– Men å andra sidan hade det kanske inte spelat någon roll vart hon flyttat. Attityden är nog densamma på andra ställen. Såklart ska människor med funktionshinder bo någonstans, men inte på min bakgård.