Från idiot till medborgare

Mycket återstår att göra innan människor med funktionsnedsättning har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som alla andra. Men situationen är inte nattsvart utan utvecklingen går framåt.

För hundra år sedan var rasbiologin rumsren, och i rasbiologernas ögon vore Sverige ett bättre land utan människor med funktionsnedsättning. Idag är målet för handikappolitiken att samhället ska vara till för alla medborgare. Mångfald anses vara av godo.

För femtio år sedan

Synen på funktionsnedsättning har ändrats radikalt under de senaste femtio åren. I Hemmets Läkarbok från 1949 står det:

”Hos de slöa idioterna saknas varje initiativ, de rastlösa och livliga däremot kunna bli en plåga för omgivningen. De uppträda synnerligen störande, förstöra allt vad de komma över, få omotiverade raseriutbrott, göra ofog av allehanda slag och kunna genom sin ohämmade impulsivitet bli verkligt farliga. Inte sällan är de djurplågare och kunna bli både pyromaner och förövare av våldsdåd utan att på minsta sätt fatta att de gjort något orätt. Det säger sig självt att idioterna böra omhändertagas på särskilda anstalter. Det är inte ovanligt att deras mödrar inte vilja skiljas från dem utan i missriktad moderskärlek önska behålla dem i hemmet så länge som möjligt, vilket naturligtvis innebär stora påfrestningar för inte bara modern utan också för den övriga omgivningen. Bortsett från detta gå dessa barn miste om det disciplinerande inflytande som specialanstalterna kunna bibringa dem.”

Ve dem som hade ett förståndshandikapp på den tiden. Och ve deras mödrar.

Idag är institutioner som standardlösning historia, men ända in på 60-talet fick föräldrar till funktionsnedsatta barn rådet att lämna bort dem. Och lagen om tvångssteriliseringar avskaffades inte förrän 1976. Mellan 1934 och 1976 tvångssteriliserades cirka 63 000 människor i Sverige, de flesta var ”socialt eller genetiskt mindervärdiga” kvinnor.

Fokus på förmågor

Då låg fokus på de som hade funktionsnedsättning. Det var deras bristande förmågor som orsakade problem. Numera talar man i stället om att samhällets utformning orsakar problem för människor med funktionsnedsättningar. Det är en viktig skillnad. För det är när personer med funktionsnedsättningar befinner sig i miljöer som inte tar hänsyn till deras förmågor som problemen uppstår.

Man kan också konstatera att åtgärder som gör en miljö tillgänglig för människor med funktionsnedsättning även underlättar för andra. Är det lätt att ta sig fram med rullstol, så underlättar det även för barnvagnar och rullatorer, till exempel.

Dagens svenska handikappolitik grundar sig bland annat på FN:s resolution om de mänskliga rättigheterna från 1948 och FN:s Agenda 22 från 1993. Resolutionen om mänskliga rättigheter slår fast alla människors lika värde. Agendan består av tjugotvå standardregler om staternas ansvar gentemot människor med funktionsnedsättning.

Fyra modeller

FN arbetar även med att dokumentera olika normer inom handikappolitiken. I en rapport beskrivs fyra modeller som präglat utvecklingen:

Den medicinska modellen fokuserar på individens skador och funktionshinder.

Rehabiliteringsmodellen betonar de aktiviteter som individen kan eller inte kan utföra. Insatser för att utveckla den enskildes förmåga står i centrum.

Den miljörelaterade modellen riktar uppmärksamheten mot de hinder i samhällsmiljön som begränsar individens delaktighet. Agenda 22 bygger i hög grad på denna modell.

Den fjärde, senaste och mest omdiskuterade modellen är MR-modellen, där MR står för mänskliga rättigheter. Utgångspunkten är att de mänskliga rättigheterna gäller alla, det vill säga även människor med funktionshinder.

Fördelen med MR-modellen är att ansvarsfrågan blir tydlig. Det är staten som har ansvaret för alla medborgares möjligheter att utöva sina fri- och rättigheter. Ytterst är det en fråga om demokrati.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.