Flickan som gjorde våldsamt motstånd

Många blivande poliser, läkare, sjuksköterskor och socionomer har fördomar om människor de ska arbeta med. Forskare vid Lunds universitet frågade över tusen studenter om deras attityder till psykiskt sjuka. Över hälften svarade att de är rädda för människor med schizofreni.

Attitydundersökningen presenterades i början av året. Framför allt de blivande poliserna anser att psykiskt sjuka är farliga. Universitetslektor Tommy Björkman var koordinator för undersökningen. Han tror att samma fördomar drabbar människor med Aspergers syndrom.

– Jag känner inte till någon undersökning där man frågat efter attityder till människor med neuropsykiatriska funktionshinder, säger Tommy Björkman. Men en avancerad gissning är att en sådan skulle ge samma resultat.  Om man inte har kunskap kan människor med psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder påminna om varandra i sitt beteende. De är annorlunda, vilket har en tendens att framkalla fördomar och rädsla.

Det fick Malin erfara när hon greps av polisen.

”Jaså, ni är såna där idioter”

Malin är 17 år. Hennes IQ ligger långt över genomsnittet, men hon har Aspergers syndrom och har haft svårt att hitta sin plats i tillvaron. Förra våren bodde hon tillfälligt på ett behandlingshem för ungdomar med autismspektrumtillstånd.

En eftermiddag åkte hon in till stan tillsammans med en kompis från behandlingshemmet. De skulle gå i affärer och köpa lite småsaker. Det blev inte så. Istället köpte någon ut starköl till flickorna. De blev berusade och kom inte tillbaka till behandlingshemmet i tid.

När de var två timmar försenade ringde personalen till flickornas föräldrar och frågade om de ville efterlysa dem. Två oroliga mammor sa ja. Så personalen ringde polisen, beskrev flickorna och berättade att båda två har Aspergers syndrom. Med sitt korpsvarta hår, sina svarta kläder och piercingar är Malin en människa man lägger märke till. Det dröjde inte länge förrän två poliser fick syn på flickorna.

– De frågade vad vi hette, berättar Malin. Vi blev rädda och svarade inte. Då sa den ene polisen mitt namn och frågade var jag bor. När jag sa att jag bor på behandlingshemmet sa han: ”Jaså, ni är såna där idioter”.

– ”Vi är inga idioter”, sa jag. Då bröt de upp mina armar på ryggen och tryckte ner mig på marken. Fast jag inte hade gjort någonting.

Malin fick panik. Hon förstod inte varför hon blev omkullvräkt på marken. Hon förstod inte varför de höll fast henne och hon stod inte ut med att de gjorde det. Hon tycker inte om att människor tar i henne.

– Jag skrek och sparkade och spottade. Efteråt påstod en av dem att jag spottat honom i ansiktet. Det gjorde jag inte. Hur skulle jag kunna spotta någon i ansiktet när jag låg med ansiktet mot asfalten?

Förödmjukad

Medan de båda polismännen tryckte in Malin i polisbilen sprang hennes kamrat därifrån och åkte tillbaka till behandlingshemmet. För hennes del var saken utagerad. För Malin, däremot, hade det bara börjat. Hon fortsatte kämpa emot tills celldörren slog igen bakom henne. Under tiden slet och drog poliserna i henne, med påföljd att hon tappade både byxor och trosor.

Förödmjukad och kissnödig bad hon att få gå på toaletten.

– Poliserna bara hånflinade. ”Pissa på golvet”, sa de. Till slut kom en annan polis och följde mig till toaletten.

När Malins mamma Therese fick klart för sig att hennes dotter befann sig i arresten åkte hon dit och hämtade henne.

– Hon mådde jättedåligt, kände sig fruktansvärt förnedrad, säger Therese. Sedan kom det ett brev där det stod att hon gripits för våldsamt motstånd och att poliserna krävde skadestånd för att hon spottat på dem.

Ett år i ovisshet

När rättegången närmade sig kallades Malin till förhör. Hon hade skrivit ner en redogörelse över vad som hänt och förnekade att hon gjort våldsamt motstånd. Förhörsledaren ansåg att hennes version av händelseförloppet var trovärdig.

– Han bad mig berätta vad poliserna sa när de skulle gripa mig. ”Sa de varför de grep dig?” frågade han. ”Nej, de sa ingenting”, svarade jag. ”Bra”, sa han. ”Då räcker det.”

Förundersökningen lades ner. Det blev aldrig någon rättegång.

– Men då hade det gått ett år sedan hon greps, konstaterar Therese. Ett år är lång tid att tvingas leva i ovisshet om vad som ska hända. Malin mår fortfarande dåligt på grund av detta. Med facit i hand kan man konstatera att poliserna inte tog någon hänsyn till hennes funktionshinder. Tvärtom. De förödmjukade henne och betraktade och behandlade henne som en potentiellt farlig person.

Malin och Therese heter egentligen något annat.