Ett evigt förhalande

Från tanke till handling kan steget vara långt. Extra långt är det när en verksamhet för personer med funktionsnedsättning ska etableras i ett bostadsområde. Orsaken är alltför ofta klagande grannar.

– Det är ett evigt förhalande, säger Anneli, delägare i en privat daglig verksamhet för ungdomar med Aspergers syndrom.

– När vi äntligen hittade vårt drömhus så skattade vi oss lyckliga. Vi la ett bra bud och fick det. Sedan började problemen.

Allt byggande i Sverige regleras av plan- och bygglagen, PBL. Den som vill omvandla ett hus från bostad till någon slags verksamhet måste söka bygglov av kommunen. Det gjorde Anneli och hennes kompanjoner. Därefter gick de runt till grannarna och berättade att de tänkte etablera sig där.

– Tolv grannar är berörda. Vi besökte de flesta och blev positivt bemötta. Då.

Grannar klagar och överklagar

Köpet var klart i september 2006. Planen var att renovera och bygga om under hösten och flytta in vid årsskiftet. Men det förutsatte en snabb handläggning på stadsbyggnadskontoret. Och det förutsatte i sin tur att samtliga grannar skrev under på att de godkände etableringen. Om de gjorde det kunde tjänstemännen fatta beslut själva, om de inte gjorde det måste ärendet dras i byggnadsnämnden.

– Jag gick från hus till hus och samlade underskrifter. Det gick bra tills jag kom till den största villan. Först träffade jag frun, som sa ja. Sedan kom hennes man hem.

– Det blev tvärstopp. Vårt hus ligger i ett fashionabelt kvarter och han ville inte ha oss där.

Mannen fick stöd av flera andra grannar. Därmed måste beslutet om bygglov tas av politikerna i byggnadsnämnden. Handläggningen drog ut på tiden och veckorna gick.

– Under tiden kunde vi inte göra någonting. Det var oerhört frustrerande. Vi hade tagit stora lån, men fick inga intäkter eftersom vi inte kunde starta verksamheten. Vi fick inte ens lov att bygga om innan beslutet vunnit laga kraft.

Och det skulle förmodligen dröja, eftersom allt talade för att grannarna skulle överklaga ett eventuellt positivt beslut. Det gjorde de också. Men först kom ett förhandsbesked från stadsbyggnadskontoret. I februari meddelade handläggaren på stadsbyggnadskontoret att han skulle förorda etableringen, vilket brukar innebära att nämnden säger ja. Beskedet skickades ut till alla grannar för att de skulle få tillfälle att yttra sig.

– Som väntat kom negativa synpunkter från flera stycken. De sköt in sig på att trafiken skulle öka, men det är inte sant. Våra deltagare reser kollektivt. Grannarna har fler bilar än vi.

Utdragen process

Trots invändningarna sa byggnadsnämnden ja till etableringen i mars. Efter det hade grannarna tre veckor på sig att överklaga till länsstyrelsen. Vilket de alltså gjorde.

– I värsta fall kan det ta flera år innan ett slutgiltigt beslut är fattat. När länsstyrelsen sagt sitt kan de överklaga till länsrätten. Sedan kan de fortsätta till kammarrätten och regeringsrätten, men då måste de få prövningstillstånd och det tror jag inte de får.

– Vi har fått ett permanent bygglov. Men beslutet vinner inte laga kraft förrän samhällets kvarnar malt färdigt. Nu väntar vi på länsstyrelsen. Och vitesföreläggandet.

Anneli och hennes kompanjoner har byggt om och flyttat in i huset, vilket de inte har rätt att göra förrän bygglovet vunnit laga kraft. För detta tilltag ska de betala ett vite.

– Vi började renovera i december. Vad skulle vi göra? Vi var tvungna att få igång verksamheten. Grannarna som klagade ville hindra oss från att flytta hit.

– Om vi följt lagen så skulle de ha lyckats, för då hade vi gått i konkurs innan ärendet var avgjort.  

Anneli heter egentligen något annat.