Tog tjuren vid hornen på ett föräldramöte

Vi beslöt oss ta tjuren vid hornen och berätta både på föräldramöte och i Henriks klass om vad Aspergers syndrom är. Det har varit enormt positivt, berättar Henriks föräldrar.

Henrik gick i trean, och året innan hade hans svårigheter diagnosticerats som Aspergers syndrom. Han är litet klumpig, gillar inte sport eller gymnastik, uttrycker sig lillgammalt och kan allt om dinosaurier. Han är också en hejare på att rita. Med andra ord både negativa och positiva saker i klasskamraternas ögon. Det fanns ett par kaxiga grabbar som tyckte att det fanns mycket hos Henrik att reta sig på. Han kom hem gång på gång och var olycklig för att de hade jagat honom, knuffats och ropat otrevligheter till honom. Ibland hade han ont i magen på morgonen och ville inte gå till skolan.

Vi hade långa samtal med hans fröken, som förstår på ett teoretiskt plan, men hon är inte så mycket att hålla i hand när det blåser. Och så har hon ju 25 andra barn. Vi beslöt att ta tjuren vid hornen. På höstens föräldramöte tog vi upp saken. Vi berättade vad Aspergers syndrom är, vi försökte ge en bild av hur Henrik funkar och vi visade en snutt ur en video där asperger beskrivs. Vi ansträngde oss för att inte enbart ge en negativ bild av saken, utan tala om att det behövs litet särlingar och udda personligheter i den mänskliga kören för att det ska låta bra.

Dagen därpå hade vi fått en timme av fröken att prata med barnen. Henrik var med förstås. Han tyckte det var kul, för han gillar att vara i centrum. Vi har peppat honom med kunskaper och det var ju inte så länge sen han gick igenom utredningen, så han är ganska medveten. Men det var första gången han talade om det i skolan. Vi berättade om vad som var positivt och vad som kunde skapa problem. Framför allt talade vi om hur bra det är att alla inte är lika. Vi tog upp exempel som vi hört om andra egenheter bland kamraterna, utan att nämna namn förstås. Det blev en bra lektion, de frågade och diskuterade livligt.

Till sist frågade vi om de visste varför vi berättade allt det där om Henrik och asperger. Det kom inga bra svar. Vi berättade då att han ibland är ledsen därför att han blir retad eller slagen, och så blev det en diskussion om det. Vi kände oss enormt nöjda efteråt. Barn förstår mer än man tror. Och Henrik är uppåt, han säger att det har blivit stor skillnad, även om de kallar honom Aspis ibland. Men det är inte elakt, säger han.

Vi vet ju inte hur länge den här positiva effekten kommer att sitta i. Viljan att dela upp i vi och dom, och lusten att göra sig bred på andras bekostnad finns ju i de flesta grupper. Men i alla fall verkar det här läsåret vara räddat. Och läraren har lovat vidarebefordra erfarenheten till sina kolleger.”