Kunskap förändrade hela arbetssituationen

Vem ska få veta på jobbet att jag har Aspergers syndrom? Jag kände mig alltmer isolerad och utanför, och till slut blev det alltför tungt. Jag bad om tid för ett samtal med min närmaste chef.

”Det var mamma som hade läst om Aspergers syndrom och tyckt att det stämde på mig, det var så jag kom iväg till en utredning och fick en diagnos. Med hjälp av testen och samtalen där kunde jag begripa min egen ovilja till småprat, som jag tycker är skvaller. Och jag kunde förstå att folk lätt kan känna sig överkörda därför att jag är för direkt och rak och kanske inte förstår att ta samma hänsyn som andra skulle ha gjort.

Men nu gällde det att försöka förändra situationen på jobbet. Samtalet med min chef blev ganska långt eftersom jag måste börja från början och berätta om hur jag var som barn och hur jag fungerar nu. Det var inte enkelt. Jag tycker inte om att tala om känslor, och faktum är ju att det här har gett upphov till mycket känslor. Jag hade försett mig med material så att chefen kunde ta hem och läsa efter samtalet. Jag blev glatt överraskad av att han visste litet om vad asperger var. Han hade en kusin som hade en dotter som fått diagnosen. Men han hade aldrig kommit på tanken att jag skulle kunna ha det sa han, att det över huvud taget fanns bland vuxna. Men han verkade inte ha några fördomar mot psykiatriska diagnoser i alla fall.

En sak som kunde ändras på en gång, var att jag fick en egen anknytning, så att jag slapp dela telefon med andra. Han tyckte också att jag inte behövde vara med på morgonmötena om jag inte ville. För det mesta är det inget som angår mig där, och om det skulle vara det någon gång kan jag vara med då. Jag har alltid tyckt att det är slöseri med tid att gå dit.

Sedan diskuterade vi en arbetskamrat som verkar känna för mig på nåt sätt. Han vill alltid dra med mig i samtal och ha med mig ut ihop med de andra. Jag blir litet misstänksam mot honom och undrar om han vill åt mig på nåt sätt. Chefen tyckte i stället att jag skulle berätta för honom hur det hänger ihop. Han trodde att han skulle kunna förstå om jag tog upp det likadant som jag gjort med honom, och att han rent av skulle kunna bli en som jämnar vägen för mig och förklarar för andra om det skulle behövas. Jag ska fundera på det. Det är ju inte omöjligt att han har rätt, och att man bör ta vara på dem som i alla fall vill vara justa.

Min stresskänslighet är ett problem. När det händer för många saker på en gång och jag måste bli klar med allting före klockan fyra, blir jag så hetsad att jag inte få något ur händerna. Ganska ofta har jag varit tvungen att jobba över flera timmar för att inte behöva gå hem med dåligt samvete. Och då är det svårt att veta om jag ska sätta upp övertid, när jag vet att jag kunde ha klarat det, om jag bara hade varit litet mer organiserad. Det där ska vi resonera vidare om, kanske kan man fördela arbetsuppgifterna jämnare över dagen, sa han.

Även om vi inte kom längre än så den här gången känns det som en stor lättnad att ha berättat för någon om hur jag har det, och att märka att det inte hände nåt farligt. Måhända kan det leda till att jag känner mig litet tryggare på jobbet och kan ägna mig åt det mer helhjärtat, i stället för att älta allt jag inte fattar.”

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.