Berätta för andra om sin diagnos

I den bästa av världar är alla i omgivningen förstående inför udda sätt att bete sig. I verkligheten finns det gott om fördomsfulla och mobbande människor. Hur öppen ska man vara med de svårigheter man själv eller ens barn har?

Det är lätt att säga på ett allmänt plan att man ska vara öppen och rak om ett barns tillkortakommanden och speciella sidor. Men det finns barn som har blivit illa behandlade trots att föräldrarna förklarat och diskuterat och inbjudit till dialog. Det kan till exempel vara så att barnen har accepterat ett beteende i den egna skolklassen. Men alla de som finns ute på skolgården har inte fått samma fina introduktion, och för dem kan det vara lika frestande som förut att retas med den som är speciell. Då kan det kännas bittert, både för barn och föräldrar, att ha gjort hela den pedagogiska ansträngningen och utsatt sig för den anspänning som den innebär.

Dessutom – hur ofta ska man ge information? Barnen växer och förändras, barngrupperna likaså. Ger man informationen för ofta kan man framstå som tjatig, väntar man för länge hinner kanske budskapet förvanskas.

För den vuxna som får en diagnos är situationen minst lika komplicerad. I bästa fall har man en förstående chef som det går att tala med. Men man kan ju också ha en chef som man redan är i konflikt med. Eller det kanske inte hjälper att chefen är införstådd med ens egenheter – det kan vara helt andra personer som är tongivande i korridoren, fikarummet eller verkstaden. I andra fall har man inget val – man far så illa av att inte ha någon som förstår en. Då kan det vara klokt att börja med att tala med den som man känner sig minst rädd för, så kan han eller hon kanske råda en vidare.

För den vuxna med autism eller autismliknande tillstånd gäller det också att tänka på framtiden. Hur går det om jag vill byta jobb? Kommer chefen då att tala med den nya arbetsgivaren, och vad kommer han eller hon att säga? Får jag samma möjligheter att avancera om det är känt att jag har en psykiatrisk diagnos?

Det verkar dock som om förståelsen för psykiatriska tillstånd ökar i samhället, det finns det många tecken på. Var och en måste ändå göra sitt personliga ställningstagande kring hur öppen man vill vara i förhållande till omgivningen. Många har positiva erfarenheter av att berätta.

I menyn till höger hittar du två texter under denna rubrik. Den ena handlar om att berätta om sitt barns diagnos i skolan, den andra om att berätta om sin diagnos på jobbet. 

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.