Vid två kom allt språk på en gång

Efter de första två årens skrikande och korta sömnrytmer började Kattis plötsligt använda ett ganska avancerat språk, och då blev allt lättare.

”Hon sov i 20-minutersperioder de första åtta månaderna. Det var slitsamt. Oftast kunde hon bara somna om man gick och bar henne på axeln. Som tur var hade vi inga grannar som kunde bli störda av hennes skrik. För hon fortsatte med sin korta rytm ända till tvåårsåldern. Och fram tills hon var fem-sex år brukade vi få sitta hos henne i timmar för att hon skulle somna. Hon brukade ha sitt finger i ens ärm, och så fort man rörde sig vaknade hon till igen.

Vi visste inget om barn, så vi antog att det skulle vara så här. Men jag minns att när hon var ungefär ett år så träffade vi en jämnårig flicka. Hon log mot människor. Det gjorde aldrig Kattis. Hon kunde skratta så hon kiknade om man kittlade eller busade med henne, eller skratta mot sin runda speldosa. Men inget kontaktleende, det har hon fortfarande inte som skolflicka. En gång när vi sökt barnläkare för att vi tyckte hon betedde sig så ovanligt, höll han fram en docka mot henne som hon skrattade åt. Han trodde att det var kontakt med honom. Han tyckte vi överdrev och sa att ”nu ska lilla mamma inte oroa sig i onödan”. Jag kände mig förnedrad och bortgjord. Sedan rekommenderade han holding, att vi skulle hålla henne hårt för att få henne lugn. Ibland funkade det.

Men allt blev lättare efter ungefär två år när hon började prata. Fram till dess sade hon inte ens ”pappa” och ”mamma”, men då kom plötsligt en hel mening: ”Bebin måste ha mat”. Och sen rann det vidare. Det gick att förklara saker för henne, och resonera. Men hon var vettskrämd för främmande människor, så man kunde inte ta med henne i affären eller gå bort med henne. Då gallskrek hon. Om det kom främmande hit, stack hon och gömde sig. Eftersom livet var så krångligt skaffade vi snabbt ett barn till, så att jag kunde vara föräldraledig en längre tid.

Somliga saker lärde sig hennes lillebror före henne, det var som om hon inte ville eller kunde snappa upp saker och ting. Som till exempel att spola på toa. Jag kunde säga: ”Jag tycker det stinker här.” ”Spola då”, sade hon. ”Det ska ju du göra.” ”Neej, mig gör det inget”, kunde hon säga. Eller att tvätta händerna: ”Måste det verkligen vara med tvål?” Eller att ställa upp skorna när man tagit av sig. ”Är de verkligen så smutsiga att de behöver ställas upp?” Allt skulle motiveras rationellt redan mycket tidigt. Men själv kunde hon bli sittande en timme framför tvättmaskinen. Jag försökte säga att toan väl var lika kul. Men så var det inte.

Hon tycker inte om att visa känslor, eller att andra gör det. Hon tycker att pussar låter jätteäckligt, till och med på TV. Hon kan tänka sig att få en puss, om den är tyst. Bakgrundsmusik avskyr hon, i en butik till exempel, och en borrmaskin får henne att hålla för öronen. Ljudet i simhallen skrämmer henne så att hon inte kan följa med dit. Men ute älskar hon att bada och vill aldrig komma upp.

Hennes smärttröskel är annorlunda. Hon ramlade en gång och slog ett djupt jack i bakhuvudet. Hon skrek inte för det, och grät inte. Däremot kan det bli en massa illtjutande över om hon får en sticka i fingret, eller om man vill klippa bort en liten sak vid nagelbandet. Det är mycket som är speciellt med den här tösen.”

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.