Tittade på saker, inte ansikten

Kalle hade ovanligt bra minne som liten och lärde sig sånger och sagor utantill, men han var helt ointresserad av andra barn. Hans föräldrar visste inget om autism, och på barnavårdscentralen var det ingen som tog deras funderingar på allvar.

– Kalle skrek aldrig när han var spädbarn. Det var något egendomligt med det, tyckte vi. Likaså att han inte tittade på oss, vi fick ingen riktig ögonkontakt med vår bebis. Han tittade snarare på saker i sin omgivning än på människor. Vi tyckte det var ”något som inte stämde”, men det var ju så vaga och subtila saker, så det var svårt att förklara för andra. Och eftersom vi inte kände till autism och inte hade en tanke på det, så är det först i backspegeln vi kan precisera.

Kalles föräldrar tyckte inte att de blev tagna på allvar av sköterskan på barnavårdscentralen. Hon sade saker som att ”barn är ju så olika”, och ”vänta ska ni se att det reder upp sig”. Från att ha varit knäpptyst började Kalle i stället skrika mycket ofta. Så fort något gick honom emot illskrek han, vasst och högt. Kalles mamma blev gravid mycket snabbt igen, och eftersom det var en besvärlig graviditet var hon mycket ensam hemma med Kalle. Så när han sedan visade sig helt ointresserad av andra barn, tolkade föräldrarna det som att han hade fått för litet träning i social samvaro. Kanske hade det varit för dystert och bekymrat därhemma, när de var rädda för att det skulle gå illa med den nya graviditeten?

– Men lillasysters ankomst tog han jättebra, säger Kalles mamma. Han fortsatte sitt liv som förut, satt och rullade på hjulen på sina tåg, gjorde rader av sina bilar och ordnade sina leksaker på olika sätt. Han var till och med ganska gosig med lillasystern, kunde pilla henne i håret och pussa. Men då märkte vi ju vilken enorm skillnad det var på barnen. Kalle hade till exempel aldrig velat ligga intill oss, man fick inte smeka honom nåt vidare. När lillasystern kom, började jag gå på babymassage med båda barnen, men det fick jag sluta tvärt med för Kalle bara gallskrek vid beröringen.

Däremot var han onormalt tidig med talet, berättar hans pappa. Han kunde redan många ord vid nio månader, och hade tvåordsmeningar när han var ett år. Det var festligt, han lärde sig sagorna utantill, kunde räkna upp en massa saker och sjöng långa vistexter. När man märker sånt blir man förstås också stimulerad att hålla på mycket med det, man triggar varandra.

– Han hade ett fantastiskt minne. När han var tre-fyra år åkte vi en dag förbi en plats där vi inte hade varit mer än en gång tidigare. ”Här fick jag två korvar förra gången”, sade Kalle. Och förra gången, det var när vi var på en födelsedagsfest där i trakten, så det gick att datera. Och faktum var att han hade fått två korvar då. Men han vara bara drygt ett år gammal den gången!

Kalle och hans lillasyster fick börja hos dagmamma, en klok och lugn person där Kalle fick sitta för sig själv så mycket han ville, och det var ordning och reda. Det gick bra, han lärde sig tycka om henne. Men när hon tog med dem på sångsamling med andra dagmammor och barn blev det tvärstopp. Kalle skrek högt och otröstligt. Det gjorde han också när de var ute med andra barn. Han var ganska klumpig motoriskt och ramlade och snubblade mycket. Och skrek. En gång sade en annan mamma vid lekplatsen till Kalles mamma att hon inte förstod hur hon stod ut med allt skrikandet.

– Först då begrep jag på allvar att han faktiskt var ovanligt jobbig.